Jag var skeptisk & kände mig till besvär, men sagt och gjort inkom vi till förlossningen ca 1.5 h senare (maken åkte fr jobbet i Arboga och sen åkte vi till Västerås fr Kungsör). Sedvanliga kontroller togs ua och sedan kopplades jag snabbt upp med CTG på ett rum. Det visade sig att jag hade täta regelbundna värkar (men av lindrig karaktär enligt mig) och en läkare kom och undersökte tappen samt UL. Dr informerade om att tappen var förkortad 2.5cm (jaha?) men att jag inte var öppen ännu. Jag skulle hållas kvar för fortsatt observation. 

Dr rekommenderade vaginal förlossning då båda tvillingarna nu låg med huvudena neråt. Jag kände mig skräckslagen inför tanken på vaginal förlossning, och för risken att det ändå skulle sluta med snitt om 2an inte kom ut... men gick med på att försöka den naturliga vägen. Vi planerade in tidig smärtlindring med EDA och att jag skulle få bada eftersom jag haft god effekt av det vid min första förlossning. Allt kändes tryggt och bemötandet var väldigt professionellt, kompetent och fint, man kände sig verkligen tagen på allvar och lyssnad på. Jag kände att jag verkligen fick valmöjligheten, mellan snitt/vaginal förlossning och det bidrog till beslutet att våga försöka vaginalt igen.

Vi fortsatte vänta i rummet med CTG jag och maken. Jag upplevde att värkarna var regelbundna men varierade i styrka, och tyckte aldrig att det kändes ohanterligt. Vi hade inkommit till förlossningen vid ca 10.30 och nu började klockan när sig middagstid. Vi fördrev tiden med att prata och att spela quiz mot varandra. Det var en mysig och förväntansfull väntan, även om jag kände mig väldigt orolig över smärtan jag visste skulle komma och över hur allt skulle gå. Jag vet att jag behövde gå och kissa flera ggr/h också vilket var väldigt påfrestande. Jag minns att barnmorskan som hade hand om oss var lite skeptisk och vid nått tillfälle sa "Kom ihåg att du bara är på intag/övervak, du kanske inte kommer stanna om allt avtar". Progressen var långsam och jag var fortfarande delvis inställd på att få åka hem igen.

Sedan hände plötsligt det som vände upp och ner på allting. Jag skulle ändra läge på britsen eftersom jag tyckte att värkarna hade minskat något. I samma veva när jag knölade mig över på sidan, så nyste jag rejält och plötsligt var det som att något släppte på insidan av min kropp, och det började det rinna massiva mängder av det jag trodde var fostervatten (jag såg inte) och jag hojtade på maken att ringa på BM (jag har aldrig varit med om vattenavgång). Såg då på makens skräckslagna ansikte att något var fel. In kom en uska som också blev tagen, och konstaterade att "ojdå här var det blod", jag blödde rikligt genom kläderna och ner på golvet.

 

Efter detta gick allting väldigt fort! Man tryckte på akutlarmet. Folk strömmade in och jag uppfattade en viss stressad stämning till en början, men sedan en otrolig effektivitet och beslutsamhet. En KAD sattes i farten och jag rullades snabbt som 17 in på en op sal. jag grät för jag insåg vad som skulle hända, men känslorna var väldigt blandade- dels kände jag lättnad över att något äntligen hände, att det skulle bli snitt nu så bebisarna fick komma ut i säkerhet! Dels rädsla, för att bebisarna inte mådde bra och även för mig själv, jag fick en overklig känsla av att jag faktiskt kunde dö nu, i det här rummet och utan min make (han fick inte följa med och jag visste inte vart de tog honom just då)  Vi fick ingen chans att säga hejdå i kaoset. Jag tänkte på mina barn, födda och ofödda och kände skräck inför att inte veta vad som skulle hända. Kände fortfarande blod strömma ut och hörde op teamet planera, någon klappade på min axel. Jag hörde narkos läkaren fråga när han skulle påbörja och övriga läkare (??) Sa åt honom att börja genast! Plötsligt fick jag en mask och insåg att jag skulle bli sövd, & det är ju det sista jag minns.

 

Vaknade upp med kraftig smärta på UVA och var först förvirrad, det första jag reagerade på var att min enorma  mage var borta och att jag nu kunde ligga på rygg! Sedan kom detaljerna tillbaka och jag fick även info om att jag varit med om ett katastrofsnitt /urakut sectio pga massiv blödning från misstänkt placenta lossning, men att bebisarna, våra 2 pojkar mådde bra efter omständigheterna & befann sig på Neo för eftervård (maken var där med dom förstås). Jag kände genast lättnad & glädje, kände mig trygg i vetskap om att maken var där hos dom. Kände mig lätt chockad över allt som hänt så snabbt och över blodförlusten (>2L visade det sig efterhand). Jag hade ju räknat med att åka hem igen och återkomma när det verkligen var dags, inte att mina tvillingar skulle födas senare samma dag och på det här dramatiska viset! Kände dock mest lättnad, att nu var det över, och kunde inte bärga mig tills jag fick se dem, mina efterlängtade twins.

 

 Efter förlossningen, BB/NEO

Jag var kvar på UVA ett tag och fick sen äntligen komma till Neo och återförenas med mina killar. Då var kl ca 20, 20.30 kanske?
Detaljerna första dygnet är luddiga, jag var såå lycklig över att twinsen mådde bra (de hade CPAP för att underlätta andningen, fått sonder och hade övervak men var stabila. Tv1 hade svalt blod från mig i magen som man höll extra obs på. Lång historia kort så fick jag spendera 2 dagar inskriven på bb medan maken flyttade till neo redan dagen efter förlossningen. Jag eftervårdades pga kraftig smärta som var lite extra pga blodutgutning i op såret som var en komplikation som uppkommit. Kom dock upp och mobiliserades tidigt, fick mycket beröm för min envishet. Var dock även medtagen fysiskt, troligen till stor del pga blodförlusten och mitt hb (blodvärde) sjönk till 74 dagen efter op. Jag erhöll 2 påsar blod och mådde bättre efter det, hb stabiliserades runt 103.

 

På fredagen blev  jag äntligen utskriven från bb men hade redan flyttat in på neo kan man säga eftersom den enda tiden jag spenderade på bb var natten och sedan snabba vändor dit för att hämta mat. Minns dock inte mycket från själva bb, det var fin och trevlig personal men jag spenderade ju nästan all tid på neo som sagt. Jag fick dessutom dela rum med en annan mamma andra natten på bb (ons-tors tror jag) och det var lite småjobbigt då de kom usk/ssk hela natten för olika kontroller och för att hon ringde mycket på klockan osv. Det kändes så fruktansvärt fel att sova ensam på bb, separerade från mina pojkar. Skönt att det bara var en natt.

 

Tiden på Neo har varit omtumlande men helt fantastisk. Vi är så nöjda och tacksamma med den kompetenta och omtänksamma personalen som stöttat oss, medan dom i sin tur har överöst oss med beröm och lovord om att vi gjort ett bra jobb och klarat det mesta själva. iVi fick snabbt ett ryjte om att varade där tvillingföräldrarna som skötte allt, hade man det rummet så fanns det inget att göra var det en usk som uttryckte lite skämtsamt. Men teamwork har varit nyckeln skulle jag verkligen säga, teamwork mellan oss och personalen.

 

 

Pojkarna stabiliserades över förväntan! Båda slapp snart CPAP:en och har både ammat bra och följt ett strikt matschema med tillmatning genom sonden. Det känns som att allt bara flytit på och rutinerna har fungerat bra, amningen kom igång snabbt (jag insisterade på att börja pumpa tidigt) och bra trots alla aspekter som talar emot att amningen ska fungera (prematura barn, akut snitt, blodförlust osv för att nämna lite) redan på torsdagen rann mjölken till ordentligt och även om tvillingarna inte orkat amma så länge så här jag kunnat pumpa ut mängder, så i skrivande stund täcker jag deras behov av mat /3e timme, dvs Max 35ml och Malte 30ml. Våran rutin är alltså att pojkarna får dubbelamma så länge de orkat/tills de släpper, sedan får de bröstmjölk (vb utblandad med baby semp) via sonden och sist så pumpar jag 15min. Så matningen/amningen har verkligen fungerat över förväntan!

 

Nu är vårat största mål att få åka hem eller åtminstone gå på perm. Från början fick vi höra att vi förmodligen skulle bli kvar några veckor på neo! Men eftersom allt har gått så himla bra hittills *peppar* så kan hemgång ev bli aktuellt nästa vecka (tvillingarna andra levnads vecka).men det är Inte helt klart än. Det är lille Max som måste gå igenom besiktningen haha.. hanssaturation behöver stabiliseras ytterligare så att han slipper övervaket och hans blodretentioner i sonden måste minska. Men sen så!

 

Jag sitter & skriver ner grova drag av allt det här, min förlossningsberättelse och första tiden efter, nu mitt i natten efter ett matpass. Plötsligt kom alla tankar & känslor kring hela förloppet och jag kände bara att jag måste få skriva av mig, för min egen skull och för senare behov av att läsa igenom allt. Tydligen måste man vänta 6-8v på att få ut journal på förloppet. Sen vet jag av erfarenhet att detaljerna suddas ut efter tid och även känslorna/upplevelserna... dessa vill jag spara för att kunna minnas hur det verkligen var den första tiden.

Jag ligger här i vårt mysiga rum på Neo, känner kärlek och stolthet över våra fina pojkar och även över maken (detta är hans första barn) som funnit sig så bra i papparollen och så naturligt... ibland är det han som instruerar mig om hur saker måste göras 😂 hur Malte måste ligga för att känna sig  som tryggast och sprattla minst, eller hur Max ska hållas när han ska badas för bäst grepp... det värmer verkligen i hjärtat =) nu ska jag förbereda mig på nästa matpass. Vi får se vart vi fortsätter därifrån sen ❤ Just nu tar vi timme för timme, matpass för matpass... vi räknar bebisarnas vikter i gram, vi mäter deras mat i ml och vi räknar minuterna tills vi alla får komma 

hem igen och återförenas medsyskonen. Det är en surrealistisk verklighet vi lever i här på neonatalen, underbar men tuff.

 Super daddy med sina två små miniatyrer

 

* Våra pojkar fick namnen Max (bestämt redan i magen) och Malte (efter mycket velande, mellan Melker, Malve & Malte). Det var syskon juryn som tog det slutgiltiga beslutet (Mio tycker att Malte är ett bra fotbollsnamn). Dessutom råkade våran favorit barnsköterska kalla pojkarna för Max & Malte omedvetet innan det var bestämt.. det tog vi som ett tecken ;)

* Storasyskonen Mio & Melina kom på första besöket på fredagen. Det var väldigt spännande & ett väldigt kärleksfullt första möte... barnen hade mängder med frågor, bland annat vad kan bebisarna göra egentligen? Varför kan de inte titta? Och vi måste ju lägga något skydd på trappen hemma så de inte ramlar ner där... :P

 

 Till Max & Malte, bröderna Markskog från mamma:

 

Från ingenting, till två små ting
De finaste jag har
Att finnas för er är lycka 
Jag ska älska er alla era dar

Små liv som ännu vägs i gram
Ni har lockat lycka och glädje i hjärtat fram

Två små älsklingar så rara
Er mamma vill jag för evigt vara! 
💙💙