Natten till den 27 juli kom äntligen vår lilla prins till världen, efter en lång, svår och krävande förlossning. Jag sitter och skriver nu med lillen i famnen, han sover så sött och har presis blivit ammad. Tänkte skriva lite om förlossningen, vill kunna titta tillbaka på det här och komma ihåg allt! Även om det är väldigt jobbigt att tänka tillbaka, men jag tar det så lättsamt som möjligt:

Det hela började med att jag, söndag nattvid två - tre tiden kände att jag började få värkar i magen. Först tänkte jag inte mer på det, jag hade ju inte haft några förvärkar alls så jag trodde att det bara var det. Men allt eftersom att värkarna tilltog och blev kraftigare och mer regelbundna så förstog jag att något va på gång. Jag höll ut till klockan var åtta på morgonen och då väckte jag Matte, halvt hysterisk med kraftiga värkar. Han fixade ett bad åt mig, det va nu ca. 5 min mellan värkarna. Efter badet ringde vi till förlossningen, men dom tyckte vi skulle vänta tills värkarna kom var tredje minut. Och så gjorde vi. Det var extremt utdraget och jag ville bara få åka in nån gång, tillslut stog jag inte ut och matte ringde förlossningen igen och sa att vi verkligen ville komma in. Sagt och gjort, vi fick komma till ett undersökningsrum och dom skulle kolla värkarna och bebisens puls och sånt, och sen bestämma om vi skulle åka hen eller inte. Jag var helt säker på att vi skulle bli hemskickade, vattnet hade ju inte ens gått! Men nej det var ingen tvekan om at vi skulle få stanna, jag va öppen tre cm och vid fem skulle jag få epidral om det skulle behövas. Så klockan var nu runt fyra på eftermiddagen, och jag ¨fick ta ett två timmar långt bad tills saker och ting skulle sätta igång på allvar. Super skönt btw, i badet va det lättare att andas genom värkarna och jag kände mig laddad inför att få gå vidare. Efter det här följde många timmars värkarbete, med lustgas och en morfin spruta som smärtlindring, men när inget vatten kom på så bestämdes det att man skulle ta hål på mig och därmed sätta igång förlossningen. Men efteråt fick jag äntligen epidralen, som gjorde det möjligt för mig att vila en timme innan det var dags för att sätta igång krystvärkarna med hjälp av dropp.
Kryst arbetet gick dock inte som jag hoppats, jag hade ju längtat efter att få känna den där "kraften" alla pratar om att man känner när man krystar fram sitt barn, men den fick jag aldrig. I stället fick jag gå igenom ett rent helvete, nästan två timmar av krystningar utan resultat, jag hade full panik, Matte försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt men inget hjälpte. Till slut tillkallades en läkare, som avgjorde att det var nödvändigt att använda sug klocka för att kunna få ut vårat lilla barn. Det var faktiskt fruktansvärt, och bara att skriva ner minnet av hela händelsen är jätte jobbigt. Det var en lång kamp, läkaren var tvungen att klippa mig och dessutom sprack jag, och när lillen äntligen kom ut så hann han ligga på min mage ca. en sekund, jag hann knappt fatta vad som hände innan dom tog honom och försvann ut ur rummet. Det ända ja minns är att han tog tag i min tumme innan, och att han inte skek, utan var helt tyst och jag blev livrädd. Mattias följde med läkarna och dom ut, och jag var helt utmattad och förstog knappast vad som hände. Men efter vad som kändes som en  evighet så kom Min älskade Mattias tillbaka in i rummet, och i famnen bar han ett litet knyte som skulle visa sig var våran, fullt friska (om än lite tillknycklade) son. Lyckan var bara enorm, samtidigt som den där rädslan inte riktigt ville släppa.
Senare fick jag veta att jag hade helt enkelt inte fått "riktiga" krystvärkar, så jag klarade helt enkelt inte av att kunna föda fram lillen utan hjälp. Dessutom hade mitt dropp lossnat märkte dom efteråt...och min sons hjärtljud hade gått ner oroväckande fort så det blev akut.

Trots komplikationerna och skräcken så ser jag på min förlossning som mitt livs största och viktigaste upplevelse, och jag är så glad att jag hade Mattias med mig, utan han hade det aldrig gått, ett bättre stöd kunde jag inte haft. Han gjorde verkligen allt han kunde för att hjälpa mig igenom hela förlossningen, led med mig men delade också den enorma lyckan med mig. Lyckan av att ha fått en underbar liten son!

Lillen, som jag tror kommer få namnet Mio Elias Mattias, vägde 3585 g, och var 50 cm lång. Han hade mycket hår, och liknar far sin. Väldigt lugn och fin, verkligen ingen skrik bebis ;)
Lite bilder på dom finaste:

 


Älskar er av hela mitt hjärta mina fina killar <3