En halv evighet senare

Hejsan hoppsan därute!
 
Jag snubblade in på min gamla blogg, och tänkte att det kanske var dags att damma av den lite!
Framför allt lite update om barnen, för att kunna gå tillbaka & minnas.
 
Mycket har hänt sen sista inlägget, och jag vet knappt vart jag ska börja. Samma hektiska vardag, med en del skillnader. Till att börja med, så sökte jag till högskolan hösten 13 (blir det väl?) Och kom in, vilket jag verkligen inte hade räknat med. Men jag mosade av högskoleprovetoch fick rätt bra resultat, vilken säkert gjorde sitt. Hur som helst, med skräckblandad förtjusning tackade jag till platsen och det har jag inte ångrat för en sekund! Genom med & motgång har allt i alla fall gått framåt, och jag är nu efter många slakt tentor, seminarier & praktiker senare inne på slutet av termin fyra. Mina praktikplatser har varit guld, min första var på kirurgen, vilket kändes helt enormt eftersom jag hade noll erfarenhet inom vården sen tidigare, jag visste inte ens vad ett bäcken var (!) . Men det var otroligt lärorikt och spännande, jag lärde mig massor och är så galet glad att jag hamnade just där, även om det var en tuff start. Har fortsatt jobba på timmar som uska där sen dess & fortsätter att lära mig nytt hela tiden, det är en del av charmen med att jobba i vården, den ständiga utvecklingen. Praktiken efter det hade jag dels på viktoriaenheten i stan, onkologi och hematologi vilket var otroligt spännande med, och så hade jag en akutplacering som det kallas, två veckor på ambulansen i katrineholm, och det är en av dom bästa upplevelserna jag har varit med om! jag bara älskade det, och fick mig en rejäl tankeställare om yrkesval i framtiden ;) Vilket jag absolut inte trodde innan! Min allra första grundtanke bakom att söka till sjuksköterskeutbildningen var ju att fortsätta mot att bli barnmorska, och den tanken ska jag sätta på prövning i praxis i sommar, haha jag har nämligen fått mitt dröm sommarjobb, på BB/förlossningen! :D så det blir ett nytt äventyr & jag hoppas bli många erfarenheter rikare efter den här sommaren!
 
Nog om skola & jobb, även om det upptar en stor del av mitt liv just nu. Men framförallt så har det ju hänt massor med mina älskade små, som nu är "något" större! Mio är nu 4, snart 5 år & Melina har fyllt 3. Dom är båda fantastiska härliga individer, som förgyller mina dagar med sina framtåg & bus! Numera varannan vecka dock, sedan en tid tillbaka när jag & pappa mattias separerade. Det fungerar bra trots allt, även om det var en extremt tuff omställning att gå från 100% tillvaro med sina barn, till endast 50%. De första "barnfria" veckorna som man kallar det, var ett rent helvete & en emotionell plåga. Senare har jag lärt mig att fylla ut dessa veckor, med plugg, jobb och annat, och tiden bara rusar iväg varenda vecka. Kan inte förstå att allt har gått så fort, och att min lilla pojke börjar skolan nästa år tex! Jag älskar dom både så mycket, och jag tvingar mig själv att stanna upp i livets ständiga rusningstrafik, och försöker avnjuta stunderna och njuta av nuet, för jag vet så väl hur snabbt det är förbi. Känner mig dock aldrig tillräcklig, på något håll, och stressen river som alltid i mig men jag har lärt mig att hantera det hyffsat & får ju vardagen att rulla på.
 
Mio min mio, är en snäll, energisk & busig kille, en typisk emil i lönneberga karaktär kan man säga^^. han har börjat på både fotboll & bandy, och det passar honom klockrent med hans energi! Han har har en otrolig charm & kan lätt få både mamma & pappa att smälta (jaa, även att riva sig i håret många gånger). Han tänker och funderar, lär sig nya saker och är väldigt envis! Även en riktig liten retsticka, precis som sin pappa.
Han är just nu otroligt stolt för att han har lärt sig klockan till viss del,och har full koll på om mmamma kommer & hämtar för tidigt på dagis tex, (vilket ofta är fallet..) och kan bli väldigt frustrerad då! Han har även väldigt många funderingar som sagt, allt från "vad händer med mig om du dör mamma, vem ska då starta film till mig?" Till "ååh vad stilig lillefots pappa är!" (kommentar till en av landet för länge sedan filmerna, som jag och barnen följersom kvällsmys nostalgi ibland). just sån här ren spontanitet och fantasi som barn sprutar ur sig, är bland det finaste jag vet :) Det påminner en själv och att se och värdera det lilla eller alldagliga i livet, som en vattenpöl på väg till bilen, eller hur fantastiskt det kan vara med lite glass... Han förgyller mitt liv & betyder verkligen allt!
 
Melina min vackra & min fina, är en mysig, söt och när hon vill riktigt divig liten tjej. Hon kan vara både blyg, klängig och mammig om det tex är en obekant situation, eller mycket människor. För att hemma i trygg miljö härja runt som värsta drottningen i sina barnklackar & princess kronor! tuff brud med stark karaktär! Hon är liksom brorsan både en retsticka (fast mer i smyg) och extremt envis, hon har en liten egenhet om att enbart, och jag menar ENBART, vilja ha på sig strumpbyxor. Jeans, mjukisbyxor & leggins går helt bort. Varför? ingen aning, men det är ett klart faktum, för det är att förklara krig om man tar fram ett par jeans till henne, hon blir tokig och går till byron och plockar fram strumpbyxorna vad man än säger eller gör! Oj vad vi kommer skratta åt det i framtiden, men OJ vad frustrerande det kan vara ibland i nutid... :P Men OJ vad super mysig min lilla tjej kan vara, vill gärna komma nära, kramas, borsta håret, sitta i knä.. är lite lillgammal av sig och har dom charmigaste kommentarerna som får mig att le varje gång. Hon kommer alltid att vara min lilla minsting, även efter 30 strecket tror jag^^ Likaså Melli lyser upp den gråaste vardan, och värmer upp mitt hjärta & min själ !
 
SJÄLVKLART behövs en liten bildbomb...... kanske kommer nått nytt inlägg nu nångång framöver, kanske får bloggen ligga vilande ett par år till... det får tiden & den hektiska tillvaron utvisa ;)
Jag vill bara tillägga, att jag är otroligt lycklig och känner mig tacksam över detta varje dag! Det är inte alla förunnat, och ska inte tas för givet.
Med & motgång, upp & ner , sol & regn; framåt går det alltid!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nana korobi, ya oki.
 
// Sosso
 
 

RSS 2.0