En ny Början?
Äntligen har stickan plussat!
Naturligtvis är vi överlyckliga, men samtidigt livrädda. Dags att dra lite bakgrund eftersom det var en stund sedan jag skrev här sist..
Jag och maken har i 2 års tid försökt att bli gravida, med mitt 3e och hans 1:a barn. Det har varit en känsloladdad bergodalbana som innefattat menscyklar & ägglossningsappar, rådgivning & täta besök på fertilitetskliniken... Vi har båda blivit ordentligt utredda och ska vara hela ua/ Good to go. Trots detta gick det inte... månaderna gick och plötsligt blev månader till år.. men, så plussade äntligen stickan ...(15/7-18) , och jag behöver väl knappast förklara att lyckan var total!!
Men kortvarig. I vecka 12 avslutades våran graviditet i en spontan abort, våran bebis var inte utvecklad som den skulle & kroppen hanterade det enligt naturens lagar, och vi fick ta oss igenom denna process med allt vad det innebär.
Sedan dess har vi fortsatt att kämpa fram till idag och stickan har åter plussat ca ett halvår senare (31/1), och därmed medfört ett hav av känslokaos; lycka, oro, glädje, chock, skräck och hopp. Vi har ju lärt oss att inte ta ut glädjen i förskott..
Sedan dess har vi fortsatt att kämpa fram till idag och stickan har åter plussat ca ett halvår senare (31/1), och därmed medfört ett hav av känslokaos; lycka, oro, glädje, chock, skräck och hopp. Vi har ju lärt oss att inte ta ut glädjen i förskott..
Som om allt detta inte vore nog så har jag även haft problem med avvikande cellprover paralellt med fertilitetsutredningen, och även detta har följts upp nästan 2år. Nu hade senaste biopsin visat på grava förändringar & det planerades därför för en cervix op (konisering av livmodertapp) Vilket alltså skulle ha skett idag (12/2). Men istället blev det en ny biopsi samt fortsatt utredning eftersom att en op såhär tidigt i graviditeten kan riskera missfall. Gyn doktorn gjorde även ett första kontroll ultraljud- och gissa vad! Där i magen fanns TVÅ hinnsäckar, och alltså två små foster... dock var båda väldigt små, för små för att kunna konstatera hjärtaktivitet. Och enligt ultraljudet är jag bara i v5 (enligt beräkning samt apparna ska jag vara i 6 + 3) och om detta är ett dåligt tecken eller inte är för tidigt att säga... så vi kan bara fortsätta hoppas & räkna dagarna till nästa kontroll ultraljud på fertilitetskliniken om 2v. Tänk att hela ens värld kan vändas upp och ner... och så många gånger!
Nu ska jag försöka fortsätta att hålla bloggen uppdaterad, dels för mitt eget terapisyfte och dels för att det är roligt att kunna läsa tillbaka och minnas hela den här resan. Om det är något jag lärt mig under hela den här processen så är det verkligen att inte ta någonting för givet, varken det stora eller det lilla <3
Vi räknar dagarna tills vi får bekräftat hur ni ligger till, små liv som ännu inte mäts i centimeter <3
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Kommentarer
Trackback
