"and it hurts with every heartbeat".

Vissa känner det varje dag, ångesten som river i en, som följer varje steg man tar, som finns där i allt man gör. Isande, brinnande, tryckande eller molande. Som äter upp en innifrån. Samtidigt ger man omvärlden ett falskt leende, falskt men med önskad effekt och ovälkomna funderingar och obekväma frågor uteblir, man får fortsätta tampas med sin smärta i tystnad, ensam.

Plågad själ. ett svart inre.
Definitioner finns det många. 
Destruktiva känslor som är svåra om inte omöjliga
att sätta ord på, en inre smärta som alltid finns där,
ibland latent & mild, ibland brinnande stark och tar över allt annat.

Tabletter och farmakologiska alternativ kan döva, mildra och till och med lindra ångesten till viss del.
Men den molande isande smärtan i bröstet är det inga mediciner som tar på. Den får man leva med, den får man lära sig att hantera. Arv/miljö kan disskuteras in i oändligheten, själv har jag inga svar på varför, bara på VAD. ATT det finns där, att det är som det är. Något att lära sig leva med. Något som äter upp en innifrån. Något man måste övervinna varje dag genom att bara existera. Priset är dock värd kampen. 

Men det ska erkännas.
Livet är en smärtsam kamp.

"And it hurts with every heartbeat".

Det här är en text jag har skrivit, i syftet att belysa det som man inte får prata om, det som genom tystnad "inte finns". Men visst finns det. Psykisk ohälsa finns överallt ibland oss, och det är ett växande folkhälsoproblem världen över. Kan det ha med vårat extremt hektiska och stress alstrande samhälle som vi växer upp i idag?

Vissa av oss saknar tillräckligt vassa kanter för att passa in i det stenhårda livspusslet som är idag.

Jag hoppas verkligen att vi kan släppa lite på prestigen och istället våga prata öppet om sånt här. För jag tror att många lider i tystnad av hänsyn till andra, eller av rädsla för att vara annorlunda. 

Det här, den här texten, dom här tankarna, är dock framförallt min egen terapi, att få skriva av sig, få utlopp för alla dom känslor som spränger en innifrån ibland, och min förhoppning är att ingen läser min blogg nu för tiden så jag kan använda den enbart som klotterplank. Och om någon mot förmodan skulle läsa och känna igen sig, så hoppas jag att det för något gott med sig. Kanske vetskapen om att man aldrig är ensam.