Jag har presis haft ett långt samtal med min mamma, om allt mellan himmel och jord. Smärta, sorg. Glädje. Livet.

Så det här blir ett väldigt personligt inlägg. Men inget jag skämms för, för jag står för vartenda ord.

Jag har haft ett helvete i ungefär 15 år. Jag tänker inte förfina det för det vore en lögn, mitt liv har helt enkelt inte varit någon dans på rosor och många många gånger har jag varit nära att ge upp.
Idag är jag så tacksam, nej stolt att jag inte gjorde det, utan kämpade vidare. Annars hade jag inte stått där jag står idag, haft det jag har. 
Då kunde jag inte se någon framtid, kunde aldrig ens drömma om att få det jag faktiskt har nu! 
Faktum är att jag ínte skulle vilja byta bort den kunskapen som min barndom resulterade i mot något annat. 
För då skulle jag inte haft den livssynen jag har idag. 

Hade jag gett upp då, för några år sedan hade jag aldrig träffat Mattias. Aldrig fått uppleva vad kärlek betyder! Mio skulle inte finns till. Känslan av att vara mamma skulle vara omöjlig att leva sig in i. Och det är ändå något alldeles för fantastiskt underbart för att kunna beskrivas med ord, det ska upplevas! 
Så jag är för jävla glad att jag föddes till en stark person.
Jag hoppas att alla som har det svårt kämpar vidare och vågar tro på en framtid, för annars kan man gå miste om den lycka och glädje som man inte ens trodde var möjlig, eller ens skulle kunnat föreställa sig!
Avslutar mitt djupa inlägg med efter regn kommer solsken, lyckan väntar runt hörnet och ännu fler klyschor.. Tror alla förstår mitt budskap.

---