Mitt hjärta tillhör dig!
Nu kommer lite välbehövlig update!
Mest tänkte jag skriva lite om Mio, han är trots allt det viktigaste i mitt liv så det mesta handlar ju om honom ;)
Och min lilla prins är inte så liten längre! Massor har hänt, och det går undan! Tror det flesta små barnsföräldrar känner igen sig, det första året går otroligt och oförklarligt fort! Det gäller att ta vara på allt, varje framsteg, alla upplevelser tillsammans.
Mio har gått från att åla sig fram, till att svisha förbi på sitt eget vis i 190 och stå upp själv, förflytta sig och vara tio gånger mer självständig på bara ett par veckor. Klättrar upp & ner för trappor gör han också. Undersöker allt som finns att upptäcka. Busar och charmar allt & alla! Han ger en verkligen livsglädje varje dag! Och dessutom har hans underbara personlighet krypit fram mer & mer, nu är han sin egna individ med känslor och egna viljor. Väldigt glad & social, väldigt mysig och älskar att kramas och kommer själv och vill gosa. Mamaa mammaa får man höra många gånger om dan ;) Han är den vackraste gåvan jag någonsin fått, och jag älskar att vara förälder! Älskar att följa alla framsteg, all utvecklig och vara en del av alltihopa.
Snart sker en stooor förändring för oss alla, Mio börjar på dagis i augusti och det ser vi fram imot med spänning, & också lite ångest. Mest seperations ångest, ska vår lilla plutt redan klara sig utan oss, ett par timmar varje dag?? Kommer han få den uppmärksamhet, och den närhet han behöver? Kommer alla hans behov tillgodoses? Kommer han trivas? Egentligen har jag inget att oroa mig för misstänker jag, han är så social och duktig på att vara med andra människor, och framförallt, andra barn. Det här är nog bara en big deal för mamma ;)
Fantastiskt nog fick vi en plats på första handsvalet, vilket gör att det känns perfekt, omständigheterna kunde ju inte vart bättre. Samtidigt blandar skuldkänslorna in sig, är han stor nog för att "lämnas bort"? Självklart är han väl det, men det känns ändå stort. ett stor steg. Börjar inse att han inte är min lilla bebis längre som bara ligger i famnen, trygg och skyddad mot allt.
Här kommer lite bilder, tyvärr har jag inte min dator men ett par stycken blir det:
Stor kille:
Full faaart:
Står alldeles själv, utan stöd:
Go & glad:
Mycket har Mio hunnit uppleva måste man säga, här provar han på traktorn:
Mio på pappas axlar:
Du är och kommer alltid att vara våran glädjespridare, den vackraste gåvan vi någonsin önskar oss.
Mamma älskar dig Mio, mitt hjärta tillhör dig <3
Allt för denna gång, får se om skriv lusten infinner sig snart igen eller inte!
Puss/Sosso
Mest tänkte jag skriva lite om Mio, han är trots allt det viktigaste i mitt liv så det mesta handlar ju om honom ;)
Och min lilla prins är inte så liten längre! Massor har hänt, och det går undan! Tror det flesta små barnsföräldrar känner igen sig, det första året går otroligt och oförklarligt fort! Det gäller att ta vara på allt, varje framsteg, alla upplevelser tillsammans.
Mio har gått från att åla sig fram, till att svisha förbi på sitt eget vis i 190 och stå upp själv, förflytta sig och vara tio gånger mer självständig på bara ett par veckor. Klättrar upp & ner för trappor gör han också. Undersöker allt som finns att upptäcka. Busar och charmar allt & alla! Han ger en verkligen livsglädje varje dag! Och dessutom har hans underbara personlighet krypit fram mer & mer, nu är han sin egna individ med känslor och egna viljor. Väldigt glad & social, väldigt mysig och älskar att kramas och kommer själv och vill gosa. Mamaa mammaa får man höra många gånger om dan ;) Han är den vackraste gåvan jag någonsin fått, och jag älskar att vara förälder! Älskar att följa alla framsteg, all utvecklig och vara en del av alltihopa.
Snart sker en stooor förändring för oss alla, Mio börjar på dagis i augusti och det ser vi fram imot med spänning, & också lite ångest. Mest seperations ångest, ska vår lilla plutt redan klara sig utan oss, ett par timmar varje dag?? Kommer han få den uppmärksamhet, och den närhet han behöver? Kommer alla hans behov tillgodoses? Kommer han trivas? Egentligen har jag inget att oroa mig för misstänker jag, han är så social och duktig på att vara med andra människor, och framförallt, andra barn. Det här är nog bara en big deal för mamma ;)
Fantastiskt nog fick vi en plats på första handsvalet, vilket gör att det känns perfekt, omständigheterna kunde ju inte vart bättre. Samtidigt blandar skuldkänslorna in sig, är han stor nog för att "lämnas bort"? Självklart är han väl det, men det känns ändå stort. ett stor steg. Börjar inse att han inte är min lilla bebis längre som bara ligger i famnen, trygg och skyddad mot allt.
Här kommer lite bilder, tyvärr har jag inte min dator men ett par stycken blir det:
Stor kille:
Full faaart:
Står alldeles själv, utan stöd:
Go & glad:
Mycket har Mio hunnit uppleva måste man säga, här provar han på traktorn:
Mio på pappas axlar:
Du är och kommer alltid att vara våran glädjespridare, den vackraste gåvan vi någonsin önskar oss.
Mamma älskar dig Mio, mitt hjärta tillhör dig <3
Allt för denna gång, får se om skriv lusten infinner sig snart igen eller inte!
Puss/Sosso
Kommentarer
Trackback
