Det bästa jag vet är att vakna bredvid Mio, se och lyssna när han gör små ljud, inte gnäller utan mer gnyr & jollrar, viftar energiskt med sina små armar och ben, och med bus i blicken ser det ut som att han undrar vad dagen har för nytt och spännande att erbjuda idag. Känslan av att vara mamma till denna lilla skrutt. Det är det absolut bästa för mig :)



Nu sitter jag med Mio i knät (ammandes) och laptopen bredvid och skriver, om jag tittar ut mot fönstret så ser jag hur världen utanför sakta håller på att förvandlas till höst. Fy fan för höst, för mig handlar det om en grå och trist årstid då man mest håller sig inne, med deprissionen som ända sällskapet. Okej nu kanske jag va lite väl dramatisk, men you get it. Skönt att jag har min egen privata lilla solstråle här hemma :) Det här inlägget vill jag tillägna honom, här är en liten dikt till dig Mio, min älskade son:

Så kom du då till oss du älskade barn
och grep våra hjärtan med kraft
Med ens fick allting mera mening
långt mer än det någonsin haft

Du ler så du strålar, din själ lyser klar
du fångar all ömhet omkring
Små fötter och fingrar, din hud och din doft
så underbart skapat allting

Ditt liv ska vi följa och finnas för dig
och dela din glädje och sorg
När skuggorna hotar ditt solsken
är vi din tryggande borg

Idag vill vi visa för vänner och släkt
den gåva vi fått att bevara
Ett barn att få älska och skydda från ont
en lycka för stor att förklara"

  

Kärlek från första stund <3

Puss/sosso