Mommy makeover - vägen tillbaka

2022-05-24 @ 04:45:00
(EDIT: såg efter jag skrivit inlägget, att jag tydligen redan postat om detta i förra inlägget hahaha... natthjärna? Mammahjärna? Ja vad ska man skylla på.. låter båda ligga kvar).
 
Jag vill dela min resa och resultat som jag är så nöjd med (mommy makeover - sydda magmuskler, bråck korrigeringar, hudplastik samt liten bröstförstoring)! Jag var en av alla skeptiska, totalt anti plastikkirurgi... tills efter alla mina graviditeter! Hade hört erfarenheter från vänner/bekanta, började söka runt, läsa på olika forum, grupper, till slut olika plastikklinikers hemsidor... Och nu står jag plötsligt på andra sidan! Vill varkan uppmana eller avråda till detta, lämnar det helt upp till var & en att bilda sin egen uppfattning. Väljer att dela med min i min blogg eftersom det inte är något jag skäms för, visserligen inget jag går runt och berättar för alla jag möter heller haha... Men jag tänker att ni som hittat hit förmodligen har googlat "mommymakover" eller liknande, precis som jag gjorde och bara vill ta del av erfarenheter... och det delar jag gärna med mig av =)
 
Resultat beror ju alltid på individuella förutsättningar & mina var en kropp som burit 4 barn varav sista var tvillingar med en viktupp(och ned) gång på > 30kg! Dvs slapp hängande överskottshud ffa på magen, bristningar, inre bråck, urammade nästintill obefintliga bröst osv osv..
Efter några år av fundering, research & beslutsångest så är min uppgradering äntligen slutförd hehe... Mitt mål var ett naturligt och proportionerligt resultat, förhoppningen var att återskapa så mycket som möjligt av min kropp pre partum.. 
 
 
... Och tack vare min fantastiska kirurg Dr Ramirez på Diamond plastikkirurgi som vann mitt förtroende snabbt och är väldigt genuin, ödmjuk, skicklig & trygg - så uppnådde jag verkligen detta enligt egen bedömning! Jag har inte varit nervös, orolig eller missnöjd en enda gång under denna process mot att försöka återfå kroppen jag hade före barnen. Det är viktigt att välja en bra klinik och en kompetent kirurg som man känner tillit till.
 
 
Självklart har jag mött vissa hinder - sällan går väl allt helt komplikationsfritt. Jag hade lite tufft post op med smärtan (förstås!) och illamående av analgetikan (nyopererad buk & kräkningar = inte att rekommendera... aaaaj). Hade även lite seg sårläkning & fick debridera & lägga om mina op sår några veckor efteråt (självvalt förstås, upplevde det en aning onödigt att åka i skyttetrafik till Örebro när jag själv är utbildad sjuksköterska & har lagt om en del sår) samt genomgå en kur med antibiotika. Däremot gick rehabiliteringen över förväntan hemma med 4 barn varav de minsta på 2år - jag var uppe & rörde mig redan dag 2, och kunde snart sköta det mesta som vanligt. Undvek bara onödig belastning & tunga lyft vilket ifs kan vara en utmaning med 2 dunderklumpar som gärna vill bäras runt samtidigt... Men jag hade min man som alltid är ett fantastiskt stöd. Trappade själv ut smärtlindringen ganska snabbt & upplever att det mesta i efterprocessen gick smidigt! Finns ju massor att säga men nöjer mig med stödord - gördlar, svullnader, läknings bh:ar, dränage, stygn..... List goes on.
Började hur som helst jobba efter ca 3 veckor igen :D

Jag ångrar inget en sekund nu i efterhand! Tänk vilket privilegium att kunna få omskapa sin kropp & därmed sitt mående & självkänsla.Tänk att kunna komma i sina kläder igen, att känna sig bekväm igen, att uppskatta shopping igen.. Att älska sin kropp. Att ha mindre smärta i buken & ryggen! Kunna röra sig mer obehindrat, belasta & träna intensivare. Det är magi.

Jag säger bara stort tack till alla på Diamond för professionalitet, fint bemötande & kompetens, och framförallt stort tack till min fantastiska operatör Christian Ramirez som gjorde detta möjligt!
🙏🥳🥰🌸🌹

Här är lite före/efter samt slutresultat:
 
Före op vs några veckor efter op...
 
 
Resultat några månader efter op!
 
 
Följ dina drömmar & våga ta stegen som känns utmanande & lockande... Det kan leda till framgång & genuin lycka =D
 

Min graviditets/vikt resa

2022-01-20 @ 23:04:45
Rent skrytinlägg för mig sj... 
3 graviditeter varav sista med tvillingar har förstås satt sina spår på kroppen. Jag var liten & nätt innan min första graviditet som 18åring 2009- 2010, och gick den gången upp 19kg. Sedan graviditet nr 2, 1,5 år senare gick jag upp 21kg. Slutligen mötte jag min överman - tvillinggraviditeten, 2019. Allt är dubbelt, hormonerna, smärtorna, tröttheten, hungern/suget i kombination med rörelsebegränsning = 30kg +. Men så hade jag ett överflöd av fostervatten, 2 pojkar med varsin moderkaka också =)
 
Jag har oftast känt mig stolt & fin under graviditeterna, och sedan "trasig" och förstörd i kroppen efter. Framförallt efter sista. Jag kände inte igen min kropp överhuvudtaget, och visste att jag aldrig skulle lyckas återställa så pass att jag själv skulle känna mig nöjd/bekväm. Så, förutom viss kost & motion så valde jag att genomgå en "mommy makeover" vilket är bland det bästa jag gjort för mig själv. Ja, det innebär tid, pengar & visst lidande (hade lite komplikation med sårläkning efteråt) men känns 100% värt det i efterhand. Nu känner jag mig hel igen, nu känner jag mig fin & bekväm. Operationen innefattade bland annat liten bröstförstoring, sydda magmuskler, åtgärdande av 2 bråck samt bukplastik. Jag brukar inte prioriteraeller lägga pengar på mig själv men det här tycker jag faktiskt att jagär värd efter att ha burit mina 4 fantastiska ungar. Det var en dyr men ovärderlig gåva till mig själv som jag kommer ha glädje av, om inte resten av livet så åtminstone en lång tid framöver. Det finns ett visst stigma samt fördomar kring dessa typer av plastik, men jag försöker att stå upp för mitt beslut & vara stolt över det - även om jag inte sprnger runt & skyltar med det direkt.
 
Här är lite bilder (Hade tyvärr bara graviditetsbilder från twinsen, men var väldigt stor & rund med de andra med). Jag önskar att alla kunde stötta varandra i var och ens värderingar och beslut och anser att alla måste få känna själva vad som är rätt för dem. Skönhet & självkänsla hänger tyvärr mycket ihop och kan man åtgärna de fysiska skavankerna man upplever att man har så tycker jag helt klart att man ska få prioritera sig själv <3 Oavsett om det innebär ökad träning, mer genomtänkta kostvanor, psykoterapeutiskt stöd eller kirurgiska ingrepp. 
 
Graviditets fotografering några veckor innan förslossningen, kanske runt grav v. 30
 
Grav magen sista veckan före förlossning (grav v. 34)
 
Ny opad!
 
Före VS efter op
 
Känner tacksamhet & stolthet när jag tittar på båda bilderna... Fan vad häftig kvinnokroppen är!
Vä bild, 30kg+ (vägde runt 96kg!) och hö bild, +- 0, väger ca 64kg. 
 
 
 
 
 

Moltas flyttar <3

2021-12-22 @ 02:03:13
Långt inlägg för att sortera & avverka tankar & känslor.
 
Nu har våran pitbull/amstaff Moltas flyttat till sin nya familj.
Våran stora, klumpiga, kärleksfulla bebis, våran enorma knähund, våran "Marley and me" i stenhård förpackning. Våran första gemensamma valp som vi omsorgsfullt valde och som vi trodde att vi alltid skulle få njuta av. Men livet och dess dalar kom emellan, och trots all ansträngning, alla kurser & erfarenheter rikare, all extra tid och energi som lagts på honom - så har vi inte räckt till. Livet och olika omständigheter i det har samverkat till det ofrånkomliga. Iaf har det varit min dagliga känsla under en väldigt lång tid, ständigt dåligt samvete över att inte räcka till fullt ut med träning, aktivering & mental stimulans som han kräver & behöver (M är högenergi individ även inom sin ras).
För min del så hade jag alldeles för lite erfarenhet av rasen och förstod inte alls vad vi gav oss in på... Jag ångrar absolut inte Moltas och de år vi fått med honom, där vi växt och utvecklats massor tillsammans med honom och han fått utformats till en stabil familjehund. Har gått ihop klockrent med barnen sen första stund, har älskat dom, vakat över dem & aldrig sovit en natt utan att ligga nära hos någon av dom i sängarna. Man kan inte önska en tryggare hund i närvaron av barn.
Men jag ångrar att vi (/jag) inte var mer påläst, hade träffat andra hundar av samma ras mer eller började med att vara fodervärd/tillfälligt hem. För trots all god vilja och all ansträngning så var rasen inte optimal & vid fel tidpunkt i livet. Vi var så säkra på att vi skulle kunna tillgodose allt, vi kände oss förberedda & entusiastiska. Jag känner fortfarande att jag gjort mitt allra yttersta för att ge M den tid, stimulans, träning & kärlek jag kan ge, men samtidigt att det varit otillräckligt, vilket bara har ökat parallellt med större utmaningar i vardagen & livet. 4 barn med helt olika behov, olika kris/trauman, våran tik som visat sig ha höftproblem och inte längre går ihop med M, hans bus & härjande som skrämt iväg katterna som hållt sig undan och många andra faktorer samverkar till vårat beslut.
 

Alla lååånga promenader med dubbelvagn och i ur och skur..
Alla kaosiga okopplade rastningar i hagar & skog för att träna inkallning/lydnad & tillföra frihet
Alla miljarders miljarder aktivitets/tränings/& leksaker
Alla fruktansvärt skrämmande situationer, då man (jag) inte kännt att man haft 100% kontroll
Alla skämmiga galna situationer som uppstått
Alla trasiga, massakerade saker/möbler
All press, stress & otillräcklighet
 
Alla komiska incidenter jag aldrig kunnat föreställa mig, som man skrattat eller gråtit sig till tårar av
All rolig & utvecklande träning
Alla hundgårds möten & lekträffar
All stolthet när vänner, bekanta eller veterinären berömt våra & M:s framsteg
Alla fina utflykter, aktiviteter & erfarenheter
Alla framsteg & glädjeämnen
All villkorslös kärlek
 
 
Kan inte tänka mig en lojalare, smartare, villigare, busigare eller mer kärleksfull & livsglad hund.
Han förtjänar inget mindre än det bästa, vilket vi nu hoppats kunna ge honom genom en omplacering. Jag tillhör en av alla de kritiker som aldrig någonsin skulle göra sig av med sin hund pga ändrade livsförhållanden, ekonomi osv osv, som aldrig kunde förstå alla omplaceringar hit och dit.. Nu är jag på andra sidan, perspektivet är vidgat och jag inser, att det i många fall kan handla om att agera för hundens bästa - även om det är det svåraste beslutet någonsin.

Min och dotters syndaflod av tårar, sonens utbrott grundat i sorg... en obeskrivlig förlust.
Trots att hjärtat blöder och känns patologiskt påfrestat, så försöker jag ändå finna glädje i alla fantastiska minnen som vi alltid kommer bära med oss, och glädja mig åt hans ljusa framtid och optimala livskvalité. Jag vill tro att det här var det absolut bästa vi kunde göra för honom, allt annat hade varit förnekande och egoistiskt.
 
Genom gediget sökande efter det perfekta nya hemmet & hård utsållning så fann vi det. Och dom fann varandra. Ett nytt hem med alla möjligheter för att ge våran M maximal livskvalité. Det är en stor tröst i pågående sorg & vi är säkra på att beslutet kommer kännas rätt i framtiden.
 
Du kom in i familjen som ett litet brunt yrväder & vände upp och ner på tillvaron <3 Tillsammans med dina små mini hussar har du  vuxit & utvecklats!
 
Dom där hundögonen kan ingen motstå!
 
 
Mysstunderna var många... (Livsfarlig pitbull..? Inte här i alla fall!)
 
 
Och ni växer..... Tillsammans.
 
Bad ute i en sjö tillsammans med lillmatte aka mini coach!
 
Och kärleken mellan er är oändlig & villkorslös!
 
En av alla biljoner turer i fårhagar, skog & mark.. som du uppskattar mer än allt annat
(ok, delad plats med soffhäng om kvällarna)
 
Husse var den du respekterade & litade på mest <3
 
Ut på tur, i ur & skur... 
 
Knasbolllen Moltas!
 
Springa fritt på åkrar, hagar eller skog var lite din grej... Lyhörd & pålitlig, stark & kraftfull. Dock fick vi aldrig testa med större utmaningar som vilt, löptikar eller annat frestande.... 
 
Min stora krambjörn! Alltid nära, helst PÅ matte eller husse... varje kväll <3
 
Den största, tyngsta, hårdaste men samtidigt mjukaste knähunden.... Ingen hänsyn till vem du parkerar dig på ;P
 
Kärlek i den renaste formen... den effektivaste terapin, största lyckopillret...
 
Du älskar allt & alla, vill vara vän med allt och alla, bryr dig mindre om i fall den/det vill det eller ej... alla ska bara få din kärlek! Stora som små.
 
Du kan ha varit min sons största trygghet & tröst i många perioder... 
 
Det bästa du visste var att ha alla samlade, så du kunde ha översikt - och gud nåde den som vågar avlägsna sig under kvällsmyset! ;D
 
Stolt & vacker, perfekt fysik, stark som en oxe....
 
 
Vi hoppas att våran älskling ska få den bästa möjliga tillvaron en hund kan få, och vi kommer aldrig sluta älska honom 💙 Moltas Loki, våran bruna stenhårda nallebjörn, hoppas att du nu är i ditt föralltid hem & njuter av livet så som bara du kan.

 

Det syns inte, men det märks.

2021-05-31 @ 00:56:36

Vi är en NPF familj!

Det senaste halvåret har kantats av samtal och möten, incidenter och motgångar .. sista tiden i princip varje dag (jag blir förvånad och oroad om jag inte fått något samtal eller meddelande från skolan). Stress och oro dagligen (jo även nattetid..) över att inte räcka till, över att puscha för hårt, att inte puscha tillräckligt, att finnas som stöd, att använda rätt metoder, bemötande och pedagogik.... Medicin insättning, utvärdering, justeringar... Sömn registreringar och mat/rutin/miljö anpssningar. Jag har gått igenom mycket i livet men jag tror att det här har varit (och är!) den största utmaningen faktiskt.

Vi har levt som NPF familj långt innan vi fick insikt om att vi faktiskt gjorde det eller vad det innebär. Att förstå & acceptera att mitt barn är annorlunda och har begränsningar, kanske inte kommer ha det liv vi tänkt eller klara av det vi haft förhoppningar om, har först nu börjat sjunka in ordentligt. Att lära sig leva med ett barn med NPF problematik och samtidigt räcka till för övriga barn, omgivning, jobb mm, känna ständiga skuldkänslor över att inte räcka till varken för barnet med diagnos eller skuggsyskonen - det kan bryta ner vem som helst. Det är dock en lyx vi inte har råd med och därför kämpar vi lite till.

Vi ska räcka till överallt, vi föräldrar till barn med NPF diagnoser. Vi är verkligen spindeln i nätet och ska vara tillgängliga & samordna allt dygnets alla timmar - med barnen, respektive, övrig familj/vänner, skolan, BUP, hab mm mm.. Listan fortsätter. Samtidigt förväntas vi klara våra jobb & gärna socialisera & hålla pedagogiken & humöret på topp. Denna typ av belastning är tyvärr inget som syns, och NPF barns dagliga kamp syns inte heller och förstås därför sällan.

 

 
Det är mycket skuld & skam känslor för oss NPF föräldrar.
 

Min son är en snäll, smart, underbar och fantastisk kille. Tyvärr syns det sällan utåt, i andra miljöer än hemma. Nästan all återkoppling från skolan är negativ, ord som "försämrad, oberäknelig, manipulativ, elak, arg, kaxig, oförskämd, störig, svårhanterlig" är exempel på beskrivningar som getts och som verkligen har satt spår i hjärtat & är svåra att glömma. För det finns så otroligt många fina sidor och egenskaper som dessvärre bara syns på hemmaplan eller i trygg miljö/under rätt förutsättningar..... Alla dessa samtal, mail och meddelanden har satt permanenta ärr i hjärtat.

 

I skrivande stund har vi hamnat i ett läge där vi måste ta snabba och livsavgörande beslut för våran son som har ADHD, explosiv beteendestörning samt trotssyndrom. Vi har uttömt alla skolans resurser för att hjälpa sonen att klara skolgången utan framgång, och under sista mötet i veckan kom vi gemensamt med skolan fram till att han måste byta skola vilket innebär att byta liv i princip (kan tillägga att min son har extremt svårt med stora och små förändringar). Vi har delad vårdnad och han bor varannan vecka hos mamma/pappa & går kvar i den skola har alltid har gått i, men nu måste han bo hos en av oss och börja i skolan i staden där den föräldern bor. Troligtvis kommer han inom en viss framtid efter detta att bli förflyttat till resursskola om han fortfarande inte klarar skolgången trots dessa förändringar.

 


Nämnde jag att han parallellt med detta även ska genomgå vidare utredning via BUP - för autism den här gången? Så nästa resa börjar... Och jag vet inte vad jag ska känna eller förvänta mig... Vill läsa på mängder av information kring diagnosen för att öka min kompetens - men har svårt att hitta ork, energi men framförallt tiden för att göra detta mitt bland 4 barn (varav tvillingar på 1,5år) djur och nattjobb. Kan bara konstatera att en viss lättnadskänsla finns, vi har varit och nuddat botten & kan bara börja jobba oss uppåt igen. Utbrott på utbrott, ibland flera timmars kamp. Att höra från sin 10åring att det inte finns någon mening att leva, att han vill dö, eller att han ska bränna ner huset samtidigt som man stoppar honom från att skada sig själv eller andra är inget man någonsin föreställt sig att man skulle behöva uppleva eller hantera. Det har varit en extremt intensiv, stressig, orolig, energikrävande och emotionellt dränerande tid en lång period nu....

 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske vill jag bara kasta ur mig lite känslor och tankar för att kunna gå tillbaka till dessa i framtiden.. Kanske dela erfarenheter... Kanske inviga hopp - du är inte ensam. Kanske belysa det tabubelagda. Det är okej att känna att livet inte blev som planerat, det är tufft och du räcker inte alltid till.

 

Jag vill inte avsluta inlägget "så mörkt" så jag vill tillägga att det finns många ljusa sidor med att ha barn med NPF diagnoser också. De lär oss att se saker i livet vi aldrig skulle sett eller reflekterat över annars. De bidrar till otroligt mycket omväxling, spänning, humor... Enorm glädje över pytte pytte små framgångar... Visar oss hur man lär sig uppskatta det lilla. Man utvecklas som förälder och som människa. Man får otroligt mycket tillbaka för det extra jobb de kan innebära. Framförallt är det väldigt unika karaktärer med intressanta personligheter, tankar & beteenden... Det är en ständigt överraskande och utvecklande resa att leva med NPF barn.

 

Jag är ju inte speciellt aktiv med min blogg och kommer förmodligen inte vara det framöver heller. Men det här kände jag att jag behövde skriva ner, och inte bara ha en miljon osorterade anteckningar i telefonen och kalender (eller snurrande i huvudet, som en låt på repeat). Den som lever får se, kanske blir det något uppföljande inlägg på det här... Men med högsta sannolikhet - inte inom kort.

Kraft, cred & kärlek till oss som är superföräldrar & till våra underbara underbara super kids. 

 ❤️
❤️
❤️
Mio min Mio. Det här var kanske inte vad jag drömde om och hoppades för dig, men det är våran verklighet. Jag kommer kämpa och göra allt i min makt för att du ska få den hjälp du behöver, och jag kommer alltid fortsätta att stå bakom dig (eller bredvid, eller framför... Det du behöver just då). Du är min förstfödda och jag vet att du kan åstadkomma hur mycket som helst. Älskar dig så. 💘

Välkommen till världen 3/9-19

2019-09-12 @ 10:00:23
Min förlossningsberättelse 

Tisdag 3/9
Jag startade min dag hemma sjukskriven, stor & väldigt gravid i v 35 + 3 som vanligt med att kämpa mig uppför trapporna & ordna frukost. Sedan satte jag mig i soffan för att kolla gamla repriser av teen mom som jag börjat följa igen under sjukskrivningen.
 
Magen dagen före förlossningen
 
Ganska snart börjar jag känna av molande värk i magen, som sakta successivt ökar. Inget kraftigt eller intensivt, det var hanterbart. Kan även nämna att jag hade börjat haft värkar redan på lördagen innan, som höll i sig en hel film och sedan avtog. 
Nu fortsatte värken och jag kände mig osäker på hur jag skulle göra, om jag skulle hålla ut och se om det släppte eller om jag skulle ringa & rådfråga förlossningen. Ringde istället till maken som uppmanade mig att genast ringa förlossningen i Västerås. Sagt & gjort, jag förklarade mina symtom, att jag var duplex mamma (3e graviditeten) osv. Frågade om jag kunde avvakta och kanske ta ett bad i smärtlindrande syfte?
Barnmorskan rekommenderade mig dock att komma in på kontroll så snart som möjligt, dels för att inga risker tas (ffa inte med duplex) och dels skulle molvärken kunna bero på en uvi tex. BM uppmanade även till att ta med bb väska & packning, för säkerhets skull.
 
 Jag var skeptisk & kände mig till besvär, men sagt och gjort inkom vi till förlossningen ca 1.5 h senare (maken åkte fr jobbet i Arboga och sen åkte vi till Västerås fr Kungsör). Sedvanliga kontroller togs ua och sedan kopplades jag snabbt upp med CTG på ett rum. Det visade sig att jag hade täta regelbundna värkar (men av lindrig karaktär enligt mig) och en läkare kom och undersökte tappen samt UL. Dr informerade om att tappen var förkortad 2.5cm (jaha?) men att jag inte var öppen ännu. Jag skulle hållas kvar för fortsatt observation. 
Vi diskuterade även förlossningsalternativ då jag eg hade ett inplanerat snitt 24/9 (dels pga att ena tvillingen låg i tvärläge och dels för att min förra förlossning var ett planerat snitt, humanitär indikation), och verkligheten kom ifatt - jag började inse att jag kanske inte skulle få åka hem igen trots allt.
 
 
Dr rekommenderade vaginal förlossning då båda tvillingarna nu låg med huvudena neråt. Jag kände mig skräckslagen inför tanken på vaginal förlossning, och för risken att det ändå skulle sluta med snitt om 2an inte kom ut... men gick med på att försöka den naturliga vägen. Vi planerade in tidig smärtlindring med EDA och att jag skulle få bada eftersom jag haft god effekt av det vid min första förlossning. Allt kändes tryggt och bemötandet var väldigt professionellt, kompetent och fint, man kände sig verkligen tagen på allvar och lyssnad på. Jag kände att jag verkligen fick valmöjligheten, mellan snitt/vaginal förlossning och det bidrog till beslutet att våga försöka vaginalt igen.

Uppkopplad med CTG

Vi fortsatte vänta i rummet med CTG jag och maken. Jag upplevde att värkarna var regelbundna men varierade i styrka, och tyckte aldrig att det kändes ohanterligt. Vi hade inkommit till förlossningen vid ca 10.30 och nu började klockan när sig middagstid. Vi fördrev tiden med att prata och att spela quiz mot varandra. Det var en mysig och förväntansfull väntan, även om jag kände mig väldigt orolig över smärtan jag visste skulle komma och över hur allt skulle gå. Jag vet att jag behövde gå och kissa flera ggr/h också vilket var väldigt påfrestande. Jag minns att barnmorskan som hade hand om oss var lite skeptisk och vid nått tillfälle sa "Kom ihåg att du bara är på intag/övervak, du kanske inte kommer stanna om allt avtar". Progressen var långsam och jag var fortfarande delvis inställd på att få åka hem igen.

Sedan hände plötsligt det som vände upp och ner på allting. Jag skulle ändra läge på britsen eftersom jag tyckte att värkarna hade minskat något. I samma veva när jag knölade mig över på sidan, så nyste jag rejält och plötsligt var det som att något släppte på insidan av min kropp, och det började det rinna massiva mängder av det jag trodde var fostervatten (jag såg inte) och jag hojtade på maken att ringa på BM (jag har aldrig varit med om vattenavgång). Såg då på makens skräckslagna ansikte att något var fel. In kom en uska som också blev tagen, och konstaterade att "ojdå här var det blod", jag blödde rikligt genom kläderna och ner på golvet.
 
Efter detta gick allting väldigt fort! Man tryckte på akutlarmet. Folk strömmade in och jag uppfattade en viss stressad stämning till en början, men sedan en otrolig effektivitet och beslutsamhet. En KAD sattes i farten och jag rullades snabbt som 17 in på en op sal. jag grät för jag insåg vad som skulle hända, men känslorna var väldigt blandade- dels kände jag lättnad över att något äntligen hände, att det skulle bli snitt nu så bebisarna fick komma ut i säkerhet! Dels rädsla, för att bebisarna inte mådde bra och även för mig själv, jag fick en overklig känsla av att jag faktiskt kunde dö nu, i det här rummet och utan min make (han fick inte följa med och jag visste inte vart de tog honom just då)  Vi fick ingen chans att säga hejdå i kaoset. Jag tänkte på mina barn, födda och ofödda och kände skräck inför att inte veta vad som skulle hända. Kände fortfarande blod strömma ut och hörde op teamet planera, någon klappade på min axel. Jag hörde narkos läkaren fråga när han skulle påbörja och övriga läkare (??) Sa åt honom att börja genast! Plötsligt fick jag en mask och insåg att jag skulle bli sövd, & det är ju det sista jag minns.
 
Födda 190903 kl 17.00 & kl 17.01 genom urakut sectio.

Vaknade upp med kraftig smärta på UVA och var först förvirrad, det första jag reagerade på var att min enorma  mage var borta och att jag nu kunde ligga på rygg! Sedan kom detaljerna tillbaka och jag fick även info om att jag varit med om ett katastrofsnitt /urakut sectio pga massiv blödning från misstänkt placenta lossning, men att bebisarna, våra 2 pojkar mådde bra efter omständigheterna & befann sig på Neo för eftervård (maken var där med dom förstås). Jag kände genast lättnad & glädje, kände mig trygg i vetskap om att maken var där hos dom. Kände mig lätt chockad över allt som hänt så snabbt och över blodförlusten (>2L visade det sig efterhand). Jag hade ju räknat med att åka hem igen och återkomma när det verkligen var dags, inte att mina tvillingar skulle födas senare samma dag och på det här dramatiska viset! Kände dock mest lättnad, att nu var det över, och kunde inte bärga mig tills jag fick se dem, mina efterlängtade twins.
 
Första mötet med mina vackra ljuvliga pojkar 
 

 Efter förlossningen, BB/NEO
Jag var kvar på UVA ett tag och fick sen äntligen komma till Neo och återförenas med mina killar. Då var kl ca 20, 20.30 kanske?
Detaljerna första dygnet är luddiga, jag var såå lycklig över att twinsen mådde bra (de hade CPAP för att underlätta andningen, fått sonder och hade övervak men var stabila. Tv1 hade svalt blod från mig i magen som man höll extra obs på. Lång historia kort så fick jag spendera 2 dagar inskriven på bb medan maken flyttade till neo redan dagen efter förlossningen. Jag eftervårdades pga kraftig smärta som var lite extra pga blodutgutning i op såret som var en komplikation som uppkommit. Kom dock upp och mobiliserades tidigt, fick mycket beröm för min envishet. Var dock även medtagen fysiskt, troligen till stor del pga blodförlusten och mitt hb (blodvärde) sjönk till 74 dagen efter op. Jag erhöll 2 påsar blod och mådde bättre efter det, hb stabiliserades runt 103.
 
På fredagen blev  jag äntligen utskriven från bb men hade redan flyttat in på neo kan man säga eftersom den enda tiden jag spenderade på bb var natten och sedan snabba vändor dit för att hämta mat. Minns dock inte mycket från själva bb, det var fin och trevlig personal men jag spenderade ju nästan all tid på neo som sagt. Jag fick dessutom dela rum med en annan mamma andra natten på bb (ons-tors tror jag) och det var lite småjobbigt då de kom usk/ssk hela natten för olika kontroller och för att hon ringde mycket på klockan osv. Det kändes så fruktansvärt fel att sova ensam på bb, separerade från mina pojkar. Skönt att det bara var en natt.
 
Max med startvikt på 2685g & Malte med 2120g.
(8 dagar gamla så började båda gå upp i vikt) 

Tiden på Neo har varit omtumlande men helt fantastisk. Vi är så nöjda och tacksamma med den kompetenta och omtänksamma personalen som stöttat oss, medan dom i sin tur har överöst oss med beröm och lovord om att vi gjort ett bra jobb och klarat det mesta själva. iVi fick snabbt ett ryjte om att varade där tvillingföräldrarna som skötte allt, hade man det rummet så fanns det inget att göra var det en usk som uttryckte lite skämtsamt. Men teamwork har varit nyckeln skulle jag verkligen säga, teamwork mellan oss och personalen.
 
Tillmatning genom sonderna, 2ml/min. Utöver amningen som pojkarna fixade från dag 1.
 
Pojkarna stabiliserades över förväntan! Båda slapp snart CPAP:en och har både ammat bra och följt ett strikt matschema med tillmatning genom sonden. Det känns som att allt bara flytit på och rutinerna har fungerat bra, amningen kom igång snabbt (jag insisterade på att börja pumpa tidigt) och bra trots alla aspekter som talar emot att amningen ska fungera (prematura barn, akut snitt, blodförlust osv för att nämna lite) redan på torsdagen rann mjölken till ordentligt och även om tvillingarna inte orkat amma så länge så här jag kunnat pumpa ut mängder, så i skrivande stund täcker jag deras behov av mat /3e timme, dvs Max 35ml och Malte 30ml. Våran rutin är alltså att pojkarna får dubbelamma så länge de orkat/tills de släpper, sedan får de bröstmjölk (vb utblandad med baby semp) via sonden och sist så pumpar jag 15min. Så matningen/amningen har verkligen fungerat över förväntan!
 
 
Nu är vårat största mål att få åka hem eller åtminstone gå på perm. Från början fick vi höra att vi förmodligen skulle bli kvar några veckor på neo! Men eftersom allt har gått så himla bra hittills *peppar* så kan hemgång ev bli aktuellt nästa vecka (tvillingarna andra levnads vecka).men det är Inte helt klart än. Det är lille Max som måste gå igenom besiktningen haha.. hanssaturation behöver stabiliseras ytterligare så att han slipper övervaket och hans blodretentioner i sonden måste minska. Men sen så!
 
Fina pojkarna <3

Jag sitter & skriver ner grova drag av allt det här, min förlossningsberättelse och första tiden efter, nu mitt i natten efter ett matpass. Plötsligt kom alla tankar & känslor kring hela förloppet och jag kände bara att jag måste få skriva av mig, för min egen skull och för senare behov av att läsa igenom allt. Tydligen måste man vänta 6-8v på att få ut journal på förloppet. Sen vet jag av erfarenhet att detaljerna suddas ut efter tid och även känslorna/upplevelserna... dessa vill jag spara för att kunna minnas hur det verkligen var den första tiden.

Jag ligger här i vårt mysiga rum på Neo, känner kärlek och stolthet över våra fina pojkar och även över maken (detta är hans första barn) som funnit sig så bra i papparollen och så naturligt... ibland är det han som instruerar mig om hur saker måste göras 😂 hur Malte måste ligga för att känna sig  som tryggast och sprattla minst, eller hur Max ska hållas när han ska badas för bäst grepp... det värmer verkligen i hjärtat =) nu ska jag förbereda mig på nästa matpass. Vi får se vart vi fortsätter därifrån sen ❤ Just nu tar vi timme för timme, matpass för matpass... vi räknar bebisarnas vikter i gram, vi mäter deras mat i ml och vi räknar minuterna tills vi alla får komma 
hem igen och återförenas medsyskonen. Det är en surrealistisk verklighet vi lever i här på neonatalen, underbar men tuff.
 Super daddy med sina två små miniatyrer
 
* Våra pojkar fick namnen Max (bestämt redan i magen) och Malte (efter mycket velande, mellan Melker, Malve & Malte). Det var syskon juryn som tog det slutgiltiga beslutet (Mio tycker att Malte är ett bra fotbollsnamn). Dessutom råkade våran favorit barnsköterska kalla pojkarna för Max & Malte omedvetet innan det var bestämt.. det tog vi som ett tecken ;)
* Storasyskonen Mio & Melina kom på första besöket på fredagen. Det var väldigt spännande & ett väldigt kärleksfullt första möte... barnen hade mängder med frågor, bland annat vad kan bebisarna göra egentligen? Varför kan de inte titta? Och vi måste ju lägga något skydd på trappen hemma så de inte ramlar ner där... :P
 
 
Äntligen kan Melina titulera sig som storasyster... som hon längtat!
 
Hela den här resan med tvillinggraviditet och allt  vad det innebär har varit utmanande, tuff, spännande och helt fantastisk! Ett sant privilegium och jag är så glad att just jag fick den här chansen att uppleva det. Själva gfraviditeten skiljer sig mycket från att bära ett barn, både psykiskt & fysiskt. (bara vikt uppgången med tvillingarna landade på 30kg! Jag tappade 13kg redan 5 dagar efter födseln). Uppföljningen & stödet från vården har varit så extremt mycket mer påtaglig nu med tvilinggraviditeten. Det har varit en magisk upplevelse som hag kommer att bära med mig för alltid ❤  Från ingenting på över 2 års försök, till dubbel lycka helt oväntat och plötsligt! 
 
 
 Till Max & Malte, bröderna Markskog från mamma:
 
Från ingenting, till två små ting
De finaste jag har
Att finnas för er är lycka 
Jag ska älska er alla era dar
 

Små liv som ännu vägs i gram
Ni har lockat lycka och glädje i hjärtat fram

Två små älsklingar så rara
Er mamma vill jag för evigt vara! 
💙💙
 
 Double trouble <3 Bröderna Markskog

Chock besked men dubbel lycka =)

2019-03-05 @ 07:47:43
Den 25 Februari åkte vi till västerås för ett tidigt UL & för att få veta domen; om våran graviditet var lyckad eller hade avslutats naturligt igen. Lyckan, glädjen & lättnaden var enorm när läkaren kunde konstatera normal hjärtaktivitet... och inte bara på ett foster utan TVÅ! Vi ska alltså bli tvillingföräldrar! Vi som bara skulle ha ETT sista barn, en liten sladdis som vi planerat och förberett oss för... snacka om att vända upp och ner på världen ;D Men jag känner mig så otroligt "blessed", det är inte alla som får privilegiet & även om jag förstår att det kommer vara oerhört tufft så tar jag mig an utmaningen med glädje & stolthet <3
 
Denna graviditet har redan börjat visa sig vara rätt påfrestande, illamåendet är värre än jag minns att det var med dem andra och har hållt på bågra veckor nu med flertal kräkningar varje morgon och illamående alla möjliga tider på dygnet. Bara nu när jag sitter och försöker skriva det här inlägget har jag fått springa iväg och kräkas.
Inget av det spelar egentligen roll; det är viktiga symtom som ger mig bekräftelse om att graviditeten fortskrider som den ska!
 
 
Jag är idag i v 9 (8+4) & ser så mycket fram emot det här äventyret. Kommer paralellt att följas upp för cellförändringarna också så det känns tryggt. Nu måste jag & maken börja tänka om med rum, bebis saker mm, nu när vi ska shoppa & ordna för två =) De största utgifterna som står på listan är en NY vagn (vi hade redan köpt en men enkel förstås) och en ny bil (maken tycker absolut att vi måste satsa på större bil nu när vi kommer ha 4 barn).
Jag ska försöka uppdatera här eftetsom det är så otroligt roligt och betydelsefyllt att kunna se tillbaka på tankarna och minnena senare.
 
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
 
 

En ny Början?

2019-02-12 @ 14:27:53
Äntligen har stickan plussat!
 
Naturligtvis är vi överlyckliga, men samtidigt livrädda. Dags att dra lite bakgrund eftersom det var en stund sedan jag skrev här sist..

Jag och maken har i 2 års tid försökt att bli gravida, med mitt 3e och hans 1:a barn. Det har varit en känsloladdad bergodalbana som innefattat menscyklar & ägglossningsappar, rådgivning & täta besök på fertilitetskliniken... Vi har båda blivit ordentligt utredda och ska vara hela ua/ Good to go. Trots detta gick det inte... månaderna gick och plötsligt blev månader till år.. men, så  plussade äntligen stickan ...(15/7-18) , och jag behöver väl knappast förklara att lyckan var total!!
 
Men kortvarig. I vecka 12 avslutades våran graviditet i en spontan abort, våran bebis var inte utvecklad som den skulle & kroppen hanterade det enligt naturens lagar, och vi fick ta oss igenom denna process med allt vad det innebär.

Sedan dess har vi fortsatt att kämpa fram till idag och stickan har åter plussat ca ett halvår senare (31/1), och därmed medfört ett hav av känslokaos; lycka, oro, glädje, chock, skräck och hopp. Vi har ju lärt oss att inte ta ut glädjen i förskott..
 
Som om allt detta inte vore nog så har jag även haft problem med avvikande cellprover paralellt med fertilitetsutredningen, och även detta har följts upp nästan 2år. Nu hade senaste biopsin visat på grava förändringar & det planerades därför för en cervix op (konisering av livmodertapp) Vilket alltså skulle ha skett idag (12/2). Men istället blev det en ny biopsi samt fortsatt utredning eftersom att en op såhär tidigt i graviditeten kan riskera missfall. Gyn doktorn gjorde även ett första kontroll ultraljud- och gissa vad! Där i magen fanns TVÅ hinnsäckar, och alltså två små foster... dock var båda väldigt små, för små för att kunna konstatera hjärtaktivitet. Och enligt ultraljudet är jag bara i v5 (enligt beräkning samt apparna ska jag vara i 6 + 3) och om detta är ett dåligt tecken eller inte är för tidigt att säga... så vi kan bara fortsätta hoppas & räkna dagarna till nästa kontroll ultraljud på fertilitetskliniken om 2v. Tänk att hela ens värld kan vändas upp och ner... och så många gånger!
 
Nu ska jag försöka fortsätta att hålla bloggen uppdaterad, dels för mitt eget terapisyfte och dels för att det är roligt att kunna läsa tillbaka och minnas hela den här resan. Om det är något jag lärt mig under hela den här processen så är det verkligen att inte ta någonting för givet, varken det stora eller det lilla <3
 
Vi räknar dagarna tills vi får bekräftat hur ni ligger till, små liv som ännu inte mäts i centimeter <3
 
<3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  <3  
 

long time no see.

2018-01-02 @ 09:52:31
Hejsan mig själv. Det var ett bra tag sen sist, och nu är det dags att damma av bloggisen då jag har fått tankesnurr senaste tiden och behöver få ur lite tankar.
(visserligen lider jag av tankesnurr i princip jämt, men nu blev det överbelastning och en del som bara behöver ventileras ut).
 
(Jag skulle kunna skriva en halv roman bara om allt som har hänt i mitt liv sedan sist, men det får bli ett nästkommande inlägg. Nu vill jag bara få ur mig mina tankar & känslor lite grann, och väldigt specificerat - inriktning punk.)
 
Det var alltså såhär; jag och maken såg en dokumentär om punk här i veckan vilket satte igång nostalgi hjulet och tankarna snurrade vilket resulterade i ett starkt behov av att återvända till min kära blogg igen.
 
 
.. Tankar tillbaka..
... Tvingas växa upp...
.... Tvingas växa ur sina skor för fort.... 

Jag minns varför kärleken till punk växte. 
Punk handlar om att gå mot strömmen
Att göra sig hörd
Att stå emot
Och att slå tillbaka
Ofta relaterad till smärta & lidande
Vilket är.. the story of my life.
Kanske även svaret på varför man kunde relatera till punken (och rocken) och därigenom förälska sig i den så mycket.
 
Punk är också en befriande ventilering, av tex ilska och agression.. även om jag aldrig har tillhört alla punkens dimensioner (livsstilen, subkulturen som proteströrelse mot allt kommersiellt osv) så har delar av mig alltid tillhört/relaterat till & älskat den (och även rock). Punk är förstås ett extremt brett begrepp som många tolkar och relaterar till olika... Agda 85år tänker troligen på "skrikig musik & extrema frisyrer" medan Olle 18år eventuellt tänker "cool stil och starka meningsfulla texter" men jag försöker beskriva punk från mitt eget perspektiv.
 
För mig var punk (& rock återigen) musik en stor tröst, glädjekälla & räddning många gånger. Det fick mig att kämpa vidare med vetskapen om att jag varken var ensam eller hade det värst ställt. Det gav mig mod & jävlaranammam att sluta ta emot skit och istället kämpa tillbaka, mot enstaka individer och mot livet självt som inte varit mig nådig sedan småbarnsben. Det var mitt själsliga plåster på köttsåren, eller superlimmet som lappade ihop den trasiga själen många gånger. Det hjälpte mig att koppla bort eller stänga av omvärlden när den skadade mig för mycket.
För att inte tala om alla gånger något favoritband släppte ett nytt album och euforin var totalt, man skyndade med veckopengen och spenderade allt i den lokala skivaffären på så många CD:er det räckte till.
 
Jag hoppas att alla andra vilsna och trasiga själar kan finna styrka i punken, rocken eller något annat. Att de liksom jag kan hitta vägen framåt och till slut finna att det finns så mycket värdefullt, underbart & fantastiskt väntande längre fram. Bara man lyckas nå dit.
 
    
Long time no see... yeah for sure. 
 
We are the freaks that walks along us, som Freddie w skulle sagt. Vi är trasiga & brända själar som reser oss  ur åskan på nytt, starkare och vackrare än förut likt en fågel Fenix.
Vår olycka har slipat oss till starka individer, det är våran vinst.
 
 
Lite mer uppdaterad bild..
 
 
Avslutar detta tanke/emotion sprudlande inlägg med en bild på något jag skrev för länge sedan men som alltid stämmer enligt egen mening:
 
 
 
 
 
Det var väl allt från mig för den här gången... hoppas att jag har tid och kreativitet nog att dyka in här lite oftare. 
 
Peace out!
 
<3
 
 
 

Mio min Mio

2015-12-04 @ 21:37:25
Ett utdrag ur Mio min Mio, skriven av Astrid Lindgren (1960!)
 
"jag var fosterbarn hos tant Edla och farbror Sixten. Jag kom till dem, när jag var 1år gammal. Förut bodde jag på ett barnhem. Det var där tant Edla hämtade mig.Hon ville egentligen ha en flicka, men det fanns ingen hon kunde få. Därför tog hon mig. Fast farbror Sixten och tant Edla tyckte inte om pojkar. Inte när de blir åtta-nio år åtminstone. De tyckte, att det blev för mycket oväsen i huset och att jag drog in för mycket smuts, när jag hade varit ute i Tegnérlunden och lekt och att jag slängde kläderna omkring mig och att jag pratade och skrattade för högt. Tant Edla sa jämt, att det var en olycksdag, när jag kom in i huset. "
 
Från sagan om Mio, pojken som var oönskad, med en avliden mor och en frånvarande pappa och därav uppväxt på ett barnhem tills han blev fosterhems placerad. Som såg sina vänner med sina lyckliga familjer och deras föräldrar som verkligen älskade dom. Han längtade mer än allt annat efter samma sak och fantiserade ofta om att hans bästa väns pappa var hans också. Och en dag blir drömmen verklighet då han får komma till "landen i fjärran" , till sin pappa konungen.
 
Sensmoralen är så fin och så viktig, och som ett fosterbarn själv så ligger den här sagan mig varmt om hjärtat. Sagan om prins Mio, som eg (enligt egen tolkning) speglar ett barns överlevnadsinstinkt i genom sin fantasi, för att på så vis klara sig igenom den alltför hårda verkligheten. 
 
Läser idag den här sagan för mina barn, och den funkar än idag. 
Finns en anledning till att våran son fick just namnet Mio, våran fina lilla prins =)
 
 
 
Kanske ska dra en kortis om min dotterns namn också, när jag ändå är i farten.
Melina kommer från grekiskans "meli" som som betyder honung. Melina betyder honungsflickan  eller "sötare än honung".
Melina betyder även melodi.
 
Vi valde mellan Miranda, Melissa och Melina, och när vi läste på namnbetydelser så fanns det ingen tvekan längre. Hon kom in som en vacker melodi i våra liv, och hon var, och är verkligen sötare än honung =)
 
Det är så spännande det här med namnval och namnbetydelser! 
 
 
Älskade små, jag önskar er all lycka och glädje som den här världen kan erbjuda <3 

starkast av allt är kärleken.

2015-11-19 @ 10:08:00
Här följer ett bildinlägg, med kommentarer tagna från mina barn under varje bild. Ibland bara bildtext.
Det känns viktigt att försöka minnas alla fina och mindre fina moments i framtiden :)
 

Mina älskade barn, de är lycka i den renaste formen,
ger mig livskraft, ork och styrka
att övervinna precis allt.

 
Melina med Panzar, ett av våra 4 marsvin. Hon älskar att pyssla med dom, och vill gärna ta upp dom varje dag, spelar ingen roll om klockan är halv sju och vi ska till dagis, eller halv åtta på kvällen när vi kollar en film tillsammans.. dom ska vara med! "Får jag ha marsvinen när vi kommer hem?" har blivit hennes standard kommentar.
 
Melina min fina dotter, mammas tjej.
"jag älskar dig mamma, jätte mycket"
<3
 
Dig ska jag skydda från allt ont så långt jag kan, längtar efter att se dig växa upp, se din personlighet och följa dina med och motgångar. Din extrema envishet, din härliga karaktär och goda självförtroende kommer ta dig långt. Mammas lilla diva/prinsessa/monster/ängel, oj vad du förgyller mitt liv... 
 
Fotografering vid en park, omedgörliga barn som bara ville fortsätta mata ankor och inte alls vara med på bild. Speciellt Mio, som blev väldigt upprörd över att vi bytte ställe och gick BORT från ankorna, det ville han inte alls och blev super sur och sprang iväg och trilskades. Men efter ett tag hoppade han in på ett par bilder, mammas älskade envisa unge :P Du vet vad du vill du. <3
 
"mamma jag vill vara hos dig! mamma jag vill sitta hos dig! mamma jag vill att du ska bära mig! Håll mig i handen! mammamammamamma!"
Mammas tjej ända ut i fingerspetsarna.... frustrerande ibland, underbart för det mesta. fina Melli <3
 
 
"vacka vacka" (vattenflaska).
"mamma jag kan säga AMBULANS nu, förut sa jag ambebams, men nu kan jag säga.. aambulans!"
"mamma, pyret (farmors nydligen avlidna katt) är död nu, han bor i månen och kommer inte tillbaka. jag vill åka till han och klappa han".
"du gaaamla, du gaamla, du frii-a nord..." (började sjunga national sången helt plötsligt en dag..?!)
"tänk om jag hade en liten apa, ompa opma falleralera, tänk vad folk skulle gapa ompa.."
"Va, är jag fortfarande tre?! När blir jag inte det då?"
"när jag blir stor, och inte är liten längre, då kan jag det!" (gå själv/inte bli buren)
"idag lekte jag och **** mamma pappa barn. Jag var stora syster, och **** var mamma".
"Jag säger när vi ska gå!!" (hämtning på dagis, jag sa kom nu nu måste vi åka).
"men gå nu mamma jag ska faktiskt städa!"
 
Syskon kärlek <3 Älskar, hatar, bråkar, leker, samarbetar, retas, puttas, kramas, pussas, hjälper & stjälper.
"Jag är Mios lillasyster, och Mio är min storebror"
"Melli, vill du leka?!"
 
Se inte så sur ut melina..
"OKEEJ MAMMA"
 
"Men mamma sluta nu!"
"men neeej, det där är fult, det är inte prydligt!" (om skorna när jag stängde kardborren)
"När jag fyller 6, då vill inte jag ha kalas på leos, då vill jag ha fest, som farbror simon"
"jag vill hem till pappa!!" (och ibland tvärtom, när han inte får som han vill, eller man skäller på honom^^)
"när jag blir 18, då får jag köra moppe. och spela batman på grandpas dator, yes!" 
"När jag blir stor ska jag jobba på ditt jobb mamma med bebisar, och så ska jag jobba med pappa och köra grävmaskin. och jobba på gympan med farmor. och spela dator spel."
"jag älskar dig mamma, vad fin du är"
 
 
 "Meen mamma, vem ska starta min tv när du dör?!"
"när jag blir vuxen, då dör du mamma"
"jag ska alltid bo hos dig"
Många funderingar i den här stilen hos min femåring.. <3 
 
Fin, finaste Mio... så missförstådd så många gånger. Mycket får vi höra. Du är extremt energifull och aktiv, vilket lätt slår över till bråk och stök. Men i ditt rätta element, eller/och med rätt aktivering är du den mysigaste, mest spännande och insiktsfulla lilla kille jag vet. Så klok, med så mycket funderingar... Ger man dig tid & engagemang, ger du så mycket tillbaka. Man får ha en hel del tålamod med flera av dina små egenheter, som att allt ska vara precis så du vill ha det, exakt rakt med kardborren på skorna, uppvikta ben/armar om nånting är för stort/långt, INTE fuktigt/blött på kläderna, absolut inte sås eller sånt du inte gillar på fel ställe, inte städa i ditt kaos på rummet, inte röra till sånt du sorterat, inte tjata... osv osv. Du är en otroligt rolig, charmig och komplex liten person. Vet hur du ska lirka med Melina när hon är surig, vet hur du ska charma mamma så jag smälter... Längtar efter att följa även din resa, och kommer finnas med dig hela tiden, på dina villkor ;) <3 Älskar dig av hela mitt hjärta även om du driver mig till vansinne ibland,
 
Den dagen du kom till mig, förändrade resten av mitt liv. En riktig vändpunkt, redan när stickan plussade. Om du bara visste vad du betyder för mig, min älskade son <3 
 
Full i bus, inte rädd för nya utmaningar och fort som sjutton går det när du väl bestämt dig. Allt från att börja gå
10 månader gammal, sluta med blöja i en ögonblinkning, lära sig knäppa bilbältet eller börja cykla. 
 
En av alla miljoner disskusioner vid matbordet;
"får vi glass efter maten?"
"neej, det är inte fredag.. det är om två dagar"
"okej *räknar".. kan du visa i kalendern?"
Osv.. eviga diskussioner om allt och inget, många av de mest intressanta funderingarna har kommit fram just här... glömmer aldrig:
Jag: melina du har knappt ätit nånting... drick upp mjölken och ät ditt ägg nu!
"men mamma jag blir tjock då och får stor mage"
(what?!) jag: Neej melli, man kan äta väldigt mycket utan att blir tjock. och man måste äta för att bli stor, och stark som pippi, annars dör man.. och det är inget fel att vara lite tjock mel"
Mio: Nää, man kommer in genom dörren ändå"
 
 
 Lycklig tjej som vägrade ha skor på sig ute.... lämnade FÖR EN GÅNGS SKULL strumpbyxorna hemma, som hon ALLTID envisas med annars... 
 
 
 "Mio, du är stor, och jag är liten"
 
 Fortsätter undra... är det gungorna som krymper varje år, eller ungarna som växer?
 
 
 
 Klädbadande på spontan promenad.... energi så det sprutar om det, som alltid <3
 
jaa, mina älskade barn, ni är min största motivationskälla till att fortsätta kämpa på med allt. Ni är kärlek för mig <3

Plågad själ.

2015-11-19 @ 10:04:02

"and it hurts with every heartbeat".

 

Vissa känner det varje dag, ångesten som river i en, som följer varje steg man tar, som finns där i allt man gör. Isande, brinnande, tryckande eller molande. Som äter upp en innifrån. Samtidigt ger man omvärlden ett falskt leende, falskt men med önskad effekt och ovälkomna funderingar och obekväma frågor uteblir, man får fortsätta tampas med sin smärta i tystnad, ensam.

Plågad själ. ett svart inre.
Definitioner finns det många. 
Destruktiva känslor som är svåra om inte omöjliga
att sätta ord på, en inre smärta som alltid finns där,
ibland latent & mild, ibland brinnande stark och tar över allt annat.

Tabletter och farmakologiska alternativ kan döva, mildra och till och med lindra ångesten till viss del.
Men den molande isande smärtan i bröstet är det inga mediciner som tar på. Den får man leva med, den får man lära sig att hantera. Arv/miljö kan disskuteras in i oändligheten, själv har jag inga svar på varför, bara på VAD. ATT det finns där, att det är som det är. Något att lära sig leva med. Något som äter upp en innifrån. Något man måste övervinna varje dag genom att bara existera. Priset är dock värd kampen. 

Men det ska erkännas.
Livet är en smärtsam kamp.

 

"And it hurts with every heartbeat".

 

Det här är en text jag har skrivit, i syftet att belysa det som man inte får prata om, det som genom tystnad "inte finns". Men visst finns det. Psykisk ohälsa finns överallt ibland oss, och det är ett växande folkhälsoproblem världen över. Kan det ha med vårat extremt hektiska och stress alstrande samhälle som vi växer upp i idag?

 

Vissa av oss saknar tillräckligt vassa kanter för att passa in i det stenhårda livspusslet som är idag.

 

Jag hoppas verkligen att vi kan släppa lite på prestigen och istället våga prata öppet om sånt här. För jag tror att många lider i tystnad av hänsyn till andra, eller av rädsla för att vara annorlunda. 

Det här, den här texten, dom här tankarna, är dock framförallt min egen terapi, att få skriva av sig, få utlopp för alla dom känslor som spränger en innifrån ibland, och min förhoppning är att ingen läser min blogg nu för tiden så jag kan använda den enbart som klotterplank. Och om någon mot förmodan skulle läsa och känna igen sig, så hoppas jag att det för något gott med sig. Kanske vetskapen om att man aldrig är ensam. 


En halv evighet senare

2015-05-18 @ 17:39:00
Hejsan hoppsan därute!
 
Jag snubblade in på min gamla blogg, och tänkte att det kanske var dags att damma av den lite!
Framför allt lite update om barnen, för att kunna gå tillbaka & minnas.
 
Mycket har hänt sen sista inlägget, och jag vet knappt vart jag ska börja. Samma hektiska vardag, med en del skillnader. Till att börja med, så sökte jag till högskolan hösten 13 (blir det väl?) Och kom in, vilket jag verkligen inte hade räknat med. Men jag mosade av högskoleprovetoch fick rätt bra resultat, vilken säkert gjorde sitt. Hur som helst, med skräckblandad förtjusning tackade jag till platsen och det har jag inte ångrat för en sekund! Genom med & motgång har allt i alla fall gått framåt, och jag är nu efter många slakt tentor, seminarier & praktiker senare inne på slutet av termin fyra. Mina praktikplatser har varit guld, min första var på kirurgen, vilket kändes helt enormt eftersom jag hade noll erfarenhet inom vården sen tidigare, jag visste inte ens vad ett bäcken var (!) . Men det var otroligt lärorikt och spännande, jag lärde mig massor och är så galet glad att jag hamnade just där, även om det var en tuff start. Har fortsatt jobba på timmar som uska där sen dess & fortsätter att lära mig nytt hela tiden, det är en del av charmen med att jobba i vården, den ständiga utvecklingen. Praktiken efter det hade jag dels på viktoriaenheten i stan, onkologi och hematologi vilket var otroligt spännande med, och så hade jag en akutplacering som det kallas, två veckor på ambulansen i katrineholm, och det är en av dom bästa upplevelserna jag har varit med om! jag bara älskade det, och fick mig en rejäl tankeställare om yrkesval i framtiden ;) Vilket jag absolut inte trodde innan! Min allra första grundtanke bakom att söka till sjuksköterskeutbildningen var ju att fortsätta mot att bli barnmorska, och den tanken ska jag sätta på prövning i praxis i sommar, haha jag har nämligen fått mitt dröm sommarjobb, på BB/förlossningen! :D så det blir ett nytt äventyr & jag hoppas bli många erfarenheter rikare efter den här sommaren!
 
Nog om skola & jobb, även om det upptar en stor del av mitt liv just nu. Men framförallt så har det ju hänt massor med mina älskade små, som nu är "något" större! Mio är nu 4, snart 5 år & Melina har fyllt 3. Dom är båda fantastiska härliga individer, som förgyller mina dagar med sina framtåg & bus! Numera varannan vecka dock, sedan en tid tillbaka när jag & pappa mattias separerade. Det fungerar bra trots allt, även om det var en extremt tuff omställning att gå från 100% tillvaro med sina barn, till endast 50%. De första "barnfria" veckorna som man kallar det, var ett rent helvete & en emotionell plåga. Senare har jag lärt mig att fylla ut dessa veckor, med plugg, jobb och annat, och tiden bara rusar iväg varenda vecka. Kan inte förstå att allt har gått så fort, och att min lilla pojke börjar skolan nästa år tex! Jag älskar dom både så mycket, och jag tvingar mig själv att stanna upp i livets ständiga rusningstrafik, och försöker avnjuta stunderna och njuta av nuet, för jag vet så väl hur snabbt det är förbi. Känner mig dock aldrig tillräcklig, på något håll, och stressen river som alltid i mig men jag har lärt mig att hantera det hyffsat & får ju vardagen att rulla på.
 
Mio min mio, är en snäll, energisk & busig kille, en typisk emil i lönneberga karaktär kan man säga^^. han har börjat på både fotboll & bandy, och det passar honom klockrent med hans energi! Han har har en otrolig charm & kan lätt få både mamma & pappa att smälta (jaa, även att riva sig i håret många gånger). Han tänker och funderar, lär sig nya saker och är väldigt envis! Även en riktig liten retsticka, precis som sin pappa.
Han är just nu otroligt stolt för att han har lärt sig klockan till viss del,och har full koll på om mmamma kommer & hämtar för tidigt på dagis tex, (vilket ofta är fallet..) och kan bli väldigt frustrerad då! Han har även väldigt många funderingar som sagt, allt från "vad händer med mig om du dör mamma, vem ska då starta film till mig?" Till "ååh vad stilig lillefots pappa är!" (kommentar till en av landet för länge sedan filmerna, som jag och barnen följersom kvällsmys nostalgi ibland). just sån här ren spontanitet och fantasi som barn sprutar ur sig, är bland det finaste jag vet :) Det påminner en själv och att se och värdera det lilla eller alldagliga i livet, som en vattenpöl på väg till bilen, eller hur fantastiskt det kan vara med lite glass... Han förgyller mitt liv & betyder verkligen allt!
 
Melina min vackra & min fina, är en mysig, söt och när hon vill riktigt divig liten tjej. Hon kan vara både blyg, klängig och mammig om det tex är en obekant situation, eller mycket människor. För att hemma i trygg miljö härja runt som värsta drottningen i sina barnklackar & princess kronor! tuff brud med stark karaktär! Hon är liksom brorsan både en retsticka (fast mer i smyg) och extremt envis, hon har en liten egenhet om att enbart, och jag menar ENBART, vilja ha på sig strumpbyxor. Jeans, mjukisbyxor & leggins går helt bort. Varför? ingen aning, men det är ett klart faktum, för det är att förklara krig om man tar fram ett par jeans till henne, hon blir tokig och går till byron och plockar fram strumpbyxorna vad man än säger eller gör! Oj vad vi kommer skratta åt det i framtiden, men OJ vad frustrerande det kan vara ibland i nutid... :P Men OJ vad super mysig min lilla tjej kan vara, vill gärna komma nära, kramas, borsta håret, sitta i knä.. är lite lillgammal av sig och har dom charmigaste kommentarerna som får mig att le varje gång. Hon kommer alltid att vara min lilla minsting, även efter 30 strecket tror jag^^ Likaså Melli lyser upp den gråaste vardan, och värmer upp mitt hjärta & min själ !
 
SJÄLVKLART behövs en liten bildbomb...... kanske kommer nått nytt inlägg nu nångång framöver, kanske får bloggen ligga vilande ett par år till... det får tiden & den hektiska tillvaron utvisa ;)
Jag vill bara tillägga, att jag är otroligt lycklig och känner mig tacksam över detta varje dag! Det är inte alla förunnat, och ska inte tas för givet.
Med & motgång, upp & ner , sol & regn; framåt går det alltid!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nana korobi, ya oki.
 
// Sosso
 
 

en mysig stund, minnen för alltid.

2013-06-06 @ 00:04:31
Nu har vi gjort det igen, farit iväg på familje fotografering! Nu var tanken att vi skulle få massa fina sommar  bilder på barnen, gärna syskon bilder och så nån enstaka familje bild. Nu blev det ju inte riktigt så, och jag vill poängtera att man ALDRIG kan vara säker på att barnen kommer att vara på helt rätt humör, samtidigt och på rätt plats och tidpunkt vilket säkert de flesta föräldrar kan skriva under på. I Melinas fall så var det inte så oväntat, alla fyra kindtänderna bestämde sig för att titta fram samtidigt vilket gör henne på ett grinigare humör än vanligt. (wii optimalt för en dag med fotografering..) Och Mio var helt enkelt inte så intresserad. Han föredrog att springa runt och sparka boll samt gå runt och leka med fotografens dotter. :)  Så det slutade med att det blev en hel del par foton på mig och matte i stället, vilket aldrig är fel det heller :) Men mot alla odds så lyckades verkligen fotografen, och vi blev mega nöjda även om det inte blev precis som jag planerat. Smakprov:
 
 
Japp, det lär bli en del nya tavlor på fotoväggen. För min del så älskar jag foton av alla slag, de berättar historier och återspeglar minnen. Jag blir så glad när jag tittar på dem, och känner lycka och tacksamhet varje gång! Så det känns viktigt att komma iväg och göra sådant här ibland, frysa tiden för en stund och bevara minnet för alltid. <3
 

en torsdagskväll

2013-01-17 @ 22:23:53
Här sitter jag, ensam i lägenheten och filosoferar över livet, det som varit och vart vi står idag. Jag tittade på ett avsnitt av teen mom för en stund sen, alla dessa unga föräldrar som i många fall inte var redo för att få ett barn, få hela tillvaron förändrad för alltid och allt vad det innebär. Jag tänker på mig själv och vet med säkerhet att jag var redo, både jag och Mattias. Känslomässigt och psykiskt. På grund av min ålder så antar många att våran graviditet var oplanerat, en "olyckshändelse" och det gör mig så fruktansvärt frustrerad ibland, även om jag kan förstå grunden till sådana förutfattade meningar eftersom att jag själv haft dom. Hur som helst så känner jag mig så lycklig över vårat liv just nu, med och motgångar inberäknade. Det går inte en dag utan att jag tänker på och känner otrolig tacksamhet över att vi har fått två otroliga, friska, helt underbara barn. Vi har mycket att vara tacksamma för och jag påminner mig ofta om det. Jag ser också ljust på framtiden och vårt beslut om att vänta med fler barn, och fokusera på de två juvelerna vi redan har och för min del satsa på utbildning ett par år framöver. Jag vill fortarande hemskt gärna ha fler barn, varje barn är en unik och ovärderlig gåva och något finare får man aldrig. MEN det får bli en dröm för framtiden, med förhoppningarna om ännu bättre livs omständigheter som färdig utbildning, fast jobb och förhoppningsvis större boende och stabilare ekonomi. Med dessa mål att sträva mot så fortsätter man framåt, kämpar sig igenom de hårdare dagarna med de ljusare drömmarna om framtiden i färskt minne. Försöker också att ta vara på nuet och njuta så mycket man kan, livet är kort och oberäkneligt så det gäller att ta tillvara på de små ljuspunkterna i vardan.

Nej nu börjar det bli dags att lägga sig och hoppas på att kunna sova skapligt fort, tidig arbetsdag imorgon och natur lektion väntar. Sedan åker jag ut till landet där Mattias och ungarna är nu. Jag längtar extremt mycket, men det är skönt att få längta också :) Och hinna reflektera lite hihi god natt alla som är vakna fortfarande, nu checkar jag ut!

Som vanligt så serverar jag en bild på mina ögonstenar, det finaste jag har:

ett inlägg om något helt annat än jag hade tänkt från början.

2012-10-23 @ 22:33:00
Här ligger man vaken, trots att man ska upp tidigt och jobba. För mycket tankar som snurrar som vanligt. 
Just nu ligger största fokuset på en av mina kurser jag har börjat på, matte b. Det är verkligen som en helt ny värld för mig, en extremt svår och komplicerad värld som kräver tid och engagemang för att lyckas förstå sig på. Något jag saknar förstås. Med tim jobb, en till kurs att plugga och två barn så har man fullt upp nästan varje minut på dygnet. Känns som att hemma plugget blir ganska låg prioriterad. Sex sidor ska man räkna hemma säger våran lärare. Sex sidor varje dag. ja men visst, mellan kvälls bestyren med middags rutiner och läggning av barnen kanske det går att klämma in. nää. Men när man nattat dom då, kanske det funkar? Då när man efter att ha röjt undan efter dagens bravader slänger sig utmattad ner i soffan för en sista kopp kaffe och hopp om att lyckas hålla sig vaken för det där programmet man gillar och energinivån är lika med 0. Näe, inte då heller. 
 
 Jag kan erkänna att det häromdan var extremt nära att jag tänkte hoppa av kursen, men så kom jävlarinammat fram och jag insåg att jag är ju inte den som bara ger upp, nej inte förrens man har kämpat in i det sista och vet att man verkligen har gjort sitt bästa och kan ge upp med gott samvete. Så matten fortsätter och de där sex sidorna räkning som man ska hinna med varje dag får jag schema lägga på helgerna framöver. Ja när barnen somnat förstås.    Näe, nu har jag babblat iväg igen, och inte alls om det jag egentligen hade tänkt skriva om. Jag satt nämligen och disskuterade med min kära sambo om olika förutsättningar här i världen och denna eviga orättvisa, om den bittra sanningen med att vissa får kämpa arslet av sig här i livet medan andra bara glider fram och får allt eller det mesta serverat på silverfat.  Men näe, jag känner att det är ett ämne som räcker och blir över för ett nytt inlägg imorgon. någon gång där på kvällen, efter jobb, skola,  kvällsrutiner och läggning. Ser fram imot den stunden, om jag lyckas få till det ;)
 
hehe godnatt och sköt om er alla där ute.
 
Min främsta motivation som får mig att fortsätta orka även när de där gråaste dagarna tynger en:
Älskar er små troll <3
 Världens bästa Mio <3
 
 
puss och kram / sosso
 



RSS 2.0