long time no see.

Hejsan mig själv. Det var ett bra tag sen sist, och nu är det dags att damma av bloggisen då jag har fått tankesnurr senaste tiden och behöver få ur lite tankar.
(visserligen lider jag av tankesnurr i princip jämt, men nu blev det överbelastning och en del som bara behöver ventileras ut).
 
(Jag skulle kunna skriva en halv roman bara om allt som har hänt i mitt liv sedan sist, men det får bli ett nästkommande inlägg. Nu vill jag bara få ur mig mina tankar & känslor lite grann, och väldigt specificerat - inriktning punk.)
 
Det var alltså såhär; jag och maken såg en dokumentär om punk här i veckan vilket satte igång nostalgi hjulet och tankarna snurrade vilket resulterade i ett starkt behov av att återvända till min kära blogg igen.
 
 
.. Tankar tillbaka..
... Tvingas växa upp...
.... Tvingas växa ur sina skor för fort.... 

Jag minns varför kärleken till punk växte. 
Punk handlar om att gå mot strömmen
Att göra sig hörd
Att stå emot
Och att slå tillbaka
Ofta relaterad till smärta & lidande
Vilket är.. the story of my life.
Kanske även svaret på varför man kunde relatera till punken (och rocken) och därigenom förälska sig i den så mycket.
 
Punk är också en befriande ventilering, av tex ilska och agression.. även om jag aldrig har tillhört alla punkens dimensioner (livsstilen, subkulturen som proteströrelse mot allt kommersiellt osv) så har delar av mig alltid tillhört/relaterat till & älskat den (och även rock). Punk är förstås ett extremt brett begrepp som många tolkar och relaterar till olika... Agda 85år tänker troligen på "skrikig musik & extrema frisyrer" medan Olle 18år eventuellt tänker "cool stil och starka meningsfulla texter" men jag försöker beskriva punk från mitt eget perspektiv.
 
För mig var punk (& rock återigen) musik en stor tröst, glädjekälla & räddning många gånger. Det fick mig att kämpa vidare med vetskapen om att jag varken var ensam eller hade det värst ställt. Det gav mig mod & jävlaranammam att sluta ta emot skit och istället kämpa tillbaka, mot enstaka individer och mot livet självt som inte varit mig nådig sedan småbarnsben. Det var mitt själsliga plåster på köttsåren, eller superlimmet som lappade ihop den trasiga själen många gånger. Det hjälpte mig att koppla bort eller stänga av omvärlden när den skadade mig för mycket.
För att inte tala om alla gånger något favoritband släppte ett nytt album och euforin var totalt, man skyndade med veckopengen och spenderade allt i den lokala skivaffären på så många CD:er det räckte till.
 
Jag hoppas att alla andra vilsna och trasiga själar kan finna styrka i punken, rocken eller något annat. Att de liksom jag kan hitta vägen framåt och till slut finna att det finns så mycket värdefullt, underbart & fantastiskt väntande längre fram. Bara man lyckas nå dit.
 
    
Long time no see... yeah for sure. 
 
We are the freaks that walks along us, som Freddie w skulle sagt. Vi är trasiga & brända själar som reser oss  ur åskan på nytt, starkare och vackrare än förut likt en fågel Fenix.
Vår olycka har slipat oss till starka individer, det är våran vinst.
 
 
Lite mer uppdaterad bild..
 
 
Avslutar detta tanke/emotion sprudlande inlägg med en bild på något jag skrev för länge sedan men som alltid stämmer enligt egen mening:
 
 
 
 
 
Det var väl allt från mig för den här gången... hoppas att jag har tid och kreativitet nog att dyka in här lite oftare. 
 
Peace out!
 
<3
 
 
 

RSS 2.0