Moltas flyttar <3
Långt inlägg för att sortera & avverka tankar & känslor.
Nu har våran pitbull/amstaff Moltas flyttat till sin nya familj.
Våran stora, klumpiga, kärleksfulla bebis, våran enorma knähund, våran "Marley and me" i stenhård förpackning. Våran första gemensamma valp som vi omsorgsfullt valde och som vi trodde att vi alltid skulle få njuta av. Men livet och dess dalar kom emellan, och trots all ansträngning, alla kurser & erfarenheter rikare, all extra tid och energi som lagts på honom - så har vi inte räckt till. Livet och olika omständigheter i det har samverkat till det ofrånkomliga. Iaf har det varit min dagliga känsla under en väldigt lång tid, ständigt dåligt samvete över att inte räcka till fullt ut med träning, aktivering & mental stimulans som han kräver & behöver (M är högenergi individ även inom sin ras).
För min del så hade jag alldeles för lite erfarenhet av rasen och förstod inte alls vad vi gav oss in på... Jag ångrar absolut inte Moltas och de år vi fått med honom, där vi växt och utvecklats massor tillsammans med honom och han fått utformats till en stabil familjehund. Har gått ihop klockrent med barnen sen första stund, har älskat dom, vakat över dem & aldrig sovit en natt utan att ligga nära hos någon av dom i sängarna. Man kan inte önska en tryggare hund i närvaron av barn.
Men jag ångrar att vi (/jag) inte var mer påläst, hade träffat andra hundar av samma ras mer eller började med att vara fodervärd/tillfälligt hem. För trots all god vilja och all ansträngning så var rasen inte optimal & vid fel tidpunkt i livet. Vi var så säkra på att vi skulle kunna tillgodose allt, vi kände oss förberedda & entusiastiska. Jag känner fortfarande att jag gjort mitt allra yttersta för att ge M den tid, stimulans, träning & kärlek jag kan ge, men samtidigt att det varit otillräckligt, vilket bara har ökat parallellt med större utmaningar i vardagen & livet. 4 barn med helt olika behov, olika kris/trauman, våran tik som visat sig ha höftproblem och inte längre går ihop med M, hans bus & härjande som skrämt iväg katterna som hållt sig undan och många andra faktorer samverkar till vårat beslut.
Alla lååånga promenader med dubbelvagn och i ur och skur..
Alla kaosiga okopplade rastningar i hagar & skog för att träna inkallning/lydnad & tillföra frihet
Alla miljarders miljarder aktivitets/tränings/& leksaker
Alla fruktansvärt skrämmande situationer, då man (jag) inte kännt att man haft 100% kontroll
Alla skämmiga galna situationer som uppstått
Alla skämmiga galna situationer som uppstått
Alla trasiga, massakerade saker/möbler
All press, stress & otillräcklighet
Alla komiska incidenter jag aldrig kunnat föreställa mig, som man skrattat eller gråtit sig till tårar av
All rolig & utvecklande träning
Alla hundgårds möten & lekträffar
All stolthet när vänner, bekanta eller veterinären berömt våra & M:s framsteg
Alla fina utflykter, aktiviteter & erfarenheter
Alla framsteg & glädjeämnen
All villkorslös kärlek
All villkorslös kärlek
Han förtjänar inget mindre än det bästa, vilket vi nu hoppats kunna ge honom genom en omplacering. Jag tillhör en av alla de kritiker som aldrig någonsin skulle göra sig av med sin hund pga ändrade livsförhållanden, ekonomi osv osv, som aldrig kunde förstå alla omplaceringar hit och dit.. Nu är jag på andra sidan, perspektivet är vidgat och jag inser, att det i många fall kan handla om att agera för hundens bästa - även om det är det svåraste beslutet någonsin.
Min och dotters syndaflod av tårar, sonens utbrott grundat i sorg... en obeskrivlig förlust.
Trots att hjärtat blöder och känns patologiskt påfrestat, så försöker jag ändå finna glädje i alla fantastiska minnen som vi alltid kommer bära med oss, och glädja mig åt hans ljusa framtid och optimala livskvalité. Jag vill tro att det här var det absolut bästa vi kunde göra för honom, allt annat hade varit förnekande och egoistiskt.
Genom gediget sökande efter det perfekta nya hemmet & hård utsållning så fann vi det. Och dom fann varandra. Ett nytt hem med alla möjligheter för att ge våran M maximal livskvalité. Det är en stor tröst i pågående sorg & vi är säkra på att beslutet kommer kännas rätt i framtiden.
Du kom in i familjen som ett litet brunt yrväder & vände upp och ner på tillvaron <3 Tillsammans med dina små mini hussar har du vuxit & utvecklats!
Dom där hundögonen kan ingen motstå!
Mysstunderna var många... (Livsfarlig pitbull..? Inte här i alla fall!)
Och ni växer..... Tillsammans.
Bad ute i en sjö tillsammans med lillmatte aka mini coach!
Och kärleken mellan er är oändlig & villkorslös!
En av alla biljoner turer i fårhagar, skog & mark.. som du uppskattar mer än allt annat
(ok, delad plats med soffhäng om kvällarna)
Husse var den du respekterade & litade på mest <3
Ut på tur, i ur & skur...
Knasbolllen Moltas!
Springa fritt på åkrar, hagar eller skog var lite din grej... Lyhörd & pålitlig, stark & kraftfull. Dock fick vi aldrig testa med större utmaningar som vilt, löptikar eller annat frestande....
Min stora krambjörn! Alltid nära, helst PÅ matte eller husse... varje kväll <3
Den största, tyngsta, hårdaste men samtidigt mjukaste knähunden.... Ingen hänsyn till vem du parkerar dig på ;P
Kärlek i den renaste formen... den effektivaste terapin, största lyckopillret...
Du älskar allt & alla, vill vara vän med allt och alla, bryr dig mindre om i fall den/det vill det eller ej... alla ska bara få din kärlek! Stora som små.
Du kan ha varit min sons största trygghet & tröst i många perioder...
Det bästa du visste var att ha alla samlade, så du kunde ha översikt - och gud nåde den som vågar avlägsna sig under kvällsmyset! ;D
Stolt & vacker, perfekt fysik, stark som en oxe....
Vi hoppas att våran älskling ska få den bästa möjliga tillvaron en hund kan få, och vi kommer aldrig sluta älska honom 💙 Moltas Loki, våran bruna stenhårda nallebjörn, hoppas att du nu är i ditt föralltid hem & njuter av livet så som bara du kan.
